Rapport från Roskilde: Del 9


bild 1

Det är lördagen den 4 Juli och det ligger en deppig stämning i luften. Samtidigt som värmeböljan nått sådana proportioner att det knappt går att andas börjar det sakta sjunka in för oss att vi har mindre än 24 timmar kvar på Roskilde. Det skulle lika gärna kunna vara en läkare som informerat mig att jag har 24 timmar kvar att leva, för exakt så känns det.

Detta är första året någonsin som Roskilde valt att slopa söndagen som sista festivaldag, och istället låtit lördagen stänga. Detta beslut har välkomnats av oss, eftersom sista söndagen alltid varit en fruktansvärd festivaldag tidigare år. De flesta danskarna ska jobba på måndagen och har därför valt att överge festivalen tidigt, medan de lämnat tomma rutor runtom på campingen. Och det som egentligen är menat att vara en sista chans till att festa, har snarare blivit lika rolig som vakan efter en begravning. Jag har haft sådan ångest dessa söndagar att jag alltid flytt hem med tåget på natten innan de sista bandet hunnit spela färdigt, för att sedan vakna i min säng på måndagen utan att fatta någonting. Men nu, tack vare lördagsavslutning, och ledig söndag, där vi dessutom ska få se Paul McCartney för att sedan uppleva en sista stor fest med Jamie xx två på natten finns det egentligen inget som ska kunna få denna sista dag på Roskilde att kännas deppig. Men tyvärr gör det ändå det. För överallt ser vi hur folk ändå överger festivalen och flyr tillbaka mot verkligheten. Och det är så fruktansvärt att bevittna. För det bidrar till att bryta illusionen totalt.

bild 2-1

Vi gör ändå det bästa av situationen. Det är trots allt mitt kära camps specialité. Och då sista dagen på Roskilde även är synonym med total anarki dröjer det inte länge förrän vi börjar terrorisera det som finns kvar av B på bästa urspårade vis. Några har fått tag i en sprayburk som de glatt sprayar ner gången med, ritar rökrutor och hopphagar. Och tack vare värmeböljan får kroppen nytt sug när det kommer till Tuborg. Denna öl, som man egentligen varit trött på de senaste dagarna, slinker utan problem ner när den lika delar kyler ner oss, lika delar får oss att glömma att vi snart ska hem.

bild 3

Tack vare att vi gett oss själva festivalens sista dagsfylla är vi alla på ett fantastiskt humör när vi befinner oss framför Orange för att se Nicki Minaj kicka igång kvällen. Hon är bara 5 minuter försenad, vilket beror på att Roskilde har fintat henne. Tidigare år när stora amerikanska kvinnliga artister lirat på Roskilde, som Rihanna och Azealia Banks, har det varit mycket klagomål kring det faktum att de anammat det diviga tilltaget att vara minst en halvtimme sena till sina spelningar. Roskilde har i år löst detta genom att informera alla via sin app att de flyttat bak Nicki Minajs spelning en kvart. Antagligen har de informerat alla utom Nicki Minaj själv, för visst fan dyker hon upp 5 minuter efter den ursprungliga tiden. En win win för både Roskilde som slipper omplanera Paul, och för Nicki som får känna sig försenad. Alla är nöjda och belåtna. Inte minst efteråt, med tanke på hur bra spelningen också var.

Roskilde har varje år ett erbjudande som går ut på att man kan förboka Tuborgflak som sedan kan hämtas ut på campingen mot uppvisande av en voucher. Vårt camp har inför festivalen köpt en drös sådana, och även lyckats med konststycket att ha en voucher kvar när nu solen går ner för Roskilde en sista gång. Vi vandrar därför glatt tillbaka mot campet för att ha en sista (usch vad många ”sista” det är i allt) fest innan vi återvänder för den stora Orange-finalen med Paul McCartney. Och som jag önskar att vi satt kvar i detta camp en timme längre än vad vi gjorde.

bild 1-1

Paul McCartneys spelning kan nämligen delas in i två delar. De första 90 minuterna, långtråkiga och ganska meningslösa. Den del en kunde skita i med andra ord. Och de andra 90, som inte bara är som en annan spelning, utan som också är av en helt annan värld. De sista 90 är en uppvisning i varför Paul McCartney har den legendstatus han har. En best of Beatles, levererad av en gubbe med mer energi än vad man själv har. Det är som när min käre farfar sprang New York Maraton vid 60 års ålder. Själv har jag inte sprungit ens 4 mil sammanlagt de sista 10 åren. Och där står Paul och lirar som om han precis sprungit 10 maraton.

Det hela kulminerar i en fyrverkerifest i samma sekund som han drar igång Live and Let Die. Det är ett fyrverkerihav som motsvarar allt som befunnit sig på Orange de senaste åren. Det är som om Obama sitter och trycker på den röda knappen varje gång Paul säger  ”Live and let die”. Det är därför inte så konstigt när festivalen sedan får sin peak till Hey Jude. Tänk er 100 000 människor som skrålar med i allsången på Hey Jude, i 10 minuter, oavbrutet, och ni är där. Det är inte många gånger jag blivit tagen av ett konsertögonblick, men detta är definitivt en av gångerna.

Det är med darriga ben, fortfarande tagen av upplevelsen, som jag för sista gången detta året vandrar in på pressområdet, direkt efter spelningen. Jag ska skicka en uppdatering via Festivalpodden om stunden jag precis upplevt, men finner inga ord. Jag ser att Aftonbladets Håkan Steen sitter i ett hörn och knappar frenetiskt på sin dator, på något som säkert är en Paul McCartney-recension. Jag sitter och betraktar honom, i smyg, och undrar för mig själv hur länge han egentligen har befunnit sig på festivalen. Jag tänker faktiskt det om varenda journalist som sitter där inne. Hur länge har de varit här, och det viktigaste av allt: Har de upplevt Roskilde på riktigt?

Det har dem antagligen inte. För de känner inte samma sorg över att behöva lämna festivalen, så som jag gör. De sitter där, gör sitt jobb, och sedan är det inte mer med det. I snart 10 dagar har jag inte bara upplevt Roskilde, utan jag har gjort en inre resa med mig själv. Jag har levt, jag har skrattat, jag har gråtit, jag har varit full, mått fantastiskt, mått förjävligt, och jag har delat varenda sekund med de mest underbara människorna i mitt liv. Och jag har samtidigt försökt göra det omöjliga i att försöka fånga The Orange Feeling, och förmedla denna till våra lyssnare och följare. Det har inte bara varit min uppgift de senaste dagarna, det har varit mitt livsmål. Och nu närmar det sig sitt slut. Nu är det fan över.

Det är med deppiga steg jag vandrar bort mot Apollo för att se Jamie xx stänga Roskilde. Kanske skulle jag ha struntat i det och istället begett mig till Arena för att se Damon Alborns projekt Africa Express hålla igång i fem timmar. En spelning som redan nått någon form av legendstatus med allt vad det innebär. Damon Alborn har gästats av bland annat First Aid Kit och han har ägnat stora delar av konserten till att dricka sig full. När det väl är över har vakter varit tvungna att bära honom av scenen, så packad som han har varit. Och det är väl egentligen detta kaoset som man ska avsluta sitt Roskilde med. Men jag befinner mig alltså istället på Jamie xx, som denna natten är så långt från kaos man kan komma. Det är ganska lite folk och Jamie xx kör ett ganska oinspirerat set utan någon som helst partykänsla. Det är som om han vet att vi, så här i sista natten, upplever Roskilde som en begravning, och därför spelar musik ämnad den. Men jag dansar tappert på ändå, i åtminstone en timme.

För sedan tar natten en vändning som ska överstiga alla mina förväntningar kring hur en sista natt på Roskilde kan vara. Det börjar med ett sms från Joseph som säger till mig att komma till campet där det råder kaos. Så jag beger mig ditåt. På vägen, längs den stora gatan på C, hör jag hur det danska hip hop-bandet Suspekt lirar borta på Orange, som de fått äran att stänga. Plötsligt smäller det utav bara helvete. Suspekt avslutar sin spelning med att riva av ett fyrverkeri som får Paul McCartney att blekna. Jag hör explosionerna och ser eldarna som uppenbarar sig bakom träden. Det är som att betrakta en flygplansbombning. Från håll ser det ut som om de i själva verket spränger hela Orange.

bild 2

Men det är inget jämfört med synen som möter mig när jag väl anländer till B. Det som Joseph beskrivit som kaos i sms:et visar sig vara en blygsam beskrivning. Vårt camp har lyckats med bedriften att ta varenda uppblåsbar madrass som är kvarlämnad på campet. Hela vårt camp är en enda stor borg med madrasser. I mitten av campet ligger det ett hundratal öl som de också hittat lite varstans. De har även kommit över en bergsprängare som pumpar ut musik från dansk radio på högsta volym. Och mitt i allt detta står Joseph och skriker ut obskyrdheter från en megafon som han har hittat. Det är som om de alla gått in på Rusta och bara plockat varor hej vilt från hyllorna, bland annat ett krocketspel. Och samtidigt som jag betraktar detta kaos tänder någon fyr på ett tält lite längre bort. Sista natten på Roskilde har gått in i sin mest kaotiska period.

Att befinna sig på Roskilde sista natten är på många sätt en natt som kräver en stark överlevnadsinstinkt. För allt kan verkligen hända. Det får jag bevisat för mig denna natten. Men det är också den natten då du kan få utlopp för alla de känslor du haft inom dig, all den deppighet som kommer med farvälet, och en sista chans till att släppa lös din anarkistiska sida. Under natten som följer kommer jag att slå sönder 10 tältstolar. Vi kommer att använda krocketspelets klubbor till att slå sönder otaliga burkar med öl. Ja, verkligen allt som inte är av något större värde kommer att slås sönder, allt till den vackra bakgrunden av tält som brinner. Vi är inte människor denna natten, vi är djur. Och imorgon ska vi åka hem och bli oss själva igen, till en verklighet som vi egentligen inte vill vara en del av, men som vi blivit placerade i mot vår vilja. Men just nu, just i detta nu, är vi fria. Just nu är vi friheten själv. Och medan vi slår sönder ölburk efter ölburk, så att det bara dryper öl från oss, så är vi inte bara ett med Roskilde. Vi är ett med oss själva, och det är en känsla vi bara upplever en gång om året. Just nu. Där och då är vi ett med the orange feeling.

I en tidigare del har jag skrivit att jag en vacker dag skulle kunna dö på Roskilde. Denna natten är faktiskt just en sådan som det hade fungerat att göra just detta.

/Linus Bjarnelo

11539590_10153400298365482_3724943614701194222_n

Festivalpodden: Episod 117 – Flæskesteg


I detta avsnittet snackar vi sommarpratare och Sziget. Vi peppar även upp oss inför vår tripp till Emmaboda. Och så snackar vi om det urbota fåniga i att återförena bortglömda band EXKLUSIVT för en festivalspelning, samt tippar vilka 3 vi tror headlinar Roskilde nästa år. DET! Och mycket mer!

Detta avsnitt släpps i samarbete med festivaltravel.se

Festivalpodden klipps av den fantastiska Richard Nilsson

Ni hittar den på iTunes, alla möjliga podcastappar, Festivalkartan.nu, samt HÄR

Puss och hej!

Rapport från Roskilde: Del 8


Det är fredagen den 3 Juli och jag har kanske mitt värsta uppvaknande någonsin på en festival. Det är runt 25 grader, molnfritt. I mitt tält är de det dubbla. Och min hals är så svullen av konstant skrikande och fyllesnarkande att det känns som det bor en burk Tuborg i den. Jag ramlar i panik ut ur tältet medan jag kippar efter luft. Jag känner mig som ett ägg i en stekpanna där jag ligger bland drivor av pizzakartonger och ölburkar och är övertygad om att jag ska dö. Även om jag har en dekadent dröm om att en vacker dag dö här på Roskilde, så är det inte denna dagen jag vill dö på. Jag tar på mig de första bästa shorts jag kan hitta och flyr mot backstageområdet. Där finns det nämligen ett ställe som är fyllt av stora och fluffiga saccosäckar, i skugga dessutom. Jag är så yr av solen, samt gårdagens fylla som fortfarande är ett med min kropp att jag faller pladask rakt i en av saccosäckarna. Det kommer att ta 6 timmar innan jag vaknar till liv igen.

11721443_10153017720192957_946116870_n

Klockan har hunnit bli 15 på dagen när jag väl vaknar till liv igen. Även om detta innebär att jag i princip sovit bort den näst sista förmiddagen på Roskilde så har det varit värt varenda sekund. Jag mår som en ny människa. Och trots att svetten dryper från mig vill jag ändå påstå att jag fortfarande doftar gott från den dusch jag tagit under gårdagen. Förra året duschade jag inte en enda gång, vilket egentligen inte är så konstigt. På Roskilde skulle man kunna bada i ett berg av sopor och ändå smälta in bland alla andra besökare med sin odör. Det var bara det att när vi väl lämnade festivalen så hade jag inte hunnit sitta på tåget i ens 2 minuter, innan stanken kom ikapp mig. Ju längre ifrån Roskilde vi kom, ju äckligare luktade jag. Jag var i princip nära att kräkas av min egna stank. Och eftersom jag aldrig vill utsätta mig själv för det igen har jag kompenserat med att duscha två gånger denna festivalen. Det har varit som att födas på nytt varje gång jag klivit ut ur duschen. En fantastisk stund. Och i detta nu känner jag fortfarande små, små hintar av min billiga duschkräm där bortom svetten, när jag möter upp med Evelina som spenderat stora delar av förmiddagen till att skriva recensioner i presstältet. Hon berättar att hon tidigare under dagen, på väg mot presstältet, sett mig lika utslagen i saccosäcken och försökt väcka mig. Men det ska ha varit lika omöjligt som att väcka ett lik från de döda. Nu har hursomhelst liket vaket av egen vilja, och nu vill liket ha sprit så han kan uthärda ytterligare en dag i festivalens öga.

11759609_10153017720182957_877172850_n

Dagen fortlöper i dess vanliga jargong. Öl möter mat, som möter mer öl, och när solen åter går ner över Roskilde är vi både salongsberusade och peppade. Om en halvtimme ska äntligen Disclosure återvända till Roskilde, och förutsättningarna är perfekta. Och trots att festivalområdet vid den här tiden säkert huserar 100 000 besökare så lyckas jag med konststycket i att springa in i min gode vän Terry, som inte bara är en trogen Roskildeveteran, utan också jobbat tillsammans med Festivalpodden vid flertal tillfällen. Det är så bisarrt egentligen. Jag har aldrig vunnit på lotto, men lyckas alltid med bedriften att springa in i någon jag känner på Roskilde, trots att det är ungefär lika troligt som att hitta en nål i en höstack. Vi skrattar åt våra rödbrända ansikten, smågaggar lite, innan vi beger oss in i publiken för att bevittna årets bästa spelning på festivalen.

11749265_10153017720772957_1883720451_n

När jag beskriver Disclosures spelning som den bästa på årets Roskilde gör jag det inte främst för att de gör den mest intressanta musiken som världen har att erbjuda för tillfället. Jag gör det också för att detta är finalen på en fin resa, som både dom och jag gjort sedan senast de var här. Förra gången de besökte Roskilde, 2013, gjorde dem det i begynnelsen av deras karriär, och fick därför spela på Apollo, som då var en ganska liten scen. Vad Roskilde inte insåg när de placerade dem där var att hype:en kring Disclosure redan hade blossat upp i enorma proportioner, och det var så mycket folk på plats att det knappt gick att dansa. Och när de sedan drog igång deras största hit Latch så exploderade hela stället i en eufori som än idag ger mig rysningar när jag tänker på det. Där och då blev Latch en av mina stora favoritlåtar från 10-talet. Och det kvittar hur många gånger jag lyssnat på den, hur många gånger jag kommer lyssna på den, jag blir alltid lika varm i själen, lika fylld med minnen över alla gånger den skapat soundtracket till mina festivaler. Så när dem nu, bara två år senare, fyller Orange och får alla att hoppa till just den låten peakar inte bara mitt Roskilde, utan hela mitt liv som festivalare. Och hade det inte varit för att Roskilde har mer fantastisk musik att erbjuda den lilla del som återstår av festivalen, så hade jag lika gärna kunnat åka hem i den stunden. För där och då upplever jag just den känslan av orange feeling som jag längtat efter hela året. Och den är svår att toppa, det är den allt. 

11737089_10153017720942957_30497940_n

Festen i campet efter Disclosure är av bästa karaktär. För precis som alltid så finns det en härlig känsla av organiserat kaos under den näst sista natten. Det är nu som vi sakta men säkert börjar släppa på tyglarna. Det är nu det inte längre gör så mycket om det är skräpigt överallt och att ett av partytälten rivs ner. För vi ska ju ändå snart hem. Men samtidigt sörjer vi inte över det, just för att vi vet att vi har ännu en natt till att festa loss. Och medan saker vi haft med oss går förlorade dyker nya konstiga saker upp. Bland annat något slags vindskyddstält som jag vid ett tillfälle lägger mig i. Det är när jag ligger där som jag kommer till en insikt, som jag alltid brukar komma till under de sista dagarna på Roskilde: Jag börjar bli slut som festivalare. Jag kan knappt prata på grund av min söndersjungna hals, jag är full och bakfull på samma gång, min festivalmage är större än någonsin och jag dricker Tuborg bara för att. Jag börjar fan bli slut som festivalare.

11737068_10153017720777957_768656028_n

Och medan alltfler i campet kommer till den insikten och försvinner in i sina tält så har i alla fall jag och några andra tappra krigare kraften att åter bege oss till festivalområdet. Klockan är 2 på natten och vi ska se Kygo borta på Arena. Här uppstår en väldigt rolig nordisk kulturkrock. För samtidigt som varenda jävel från Norge befinner sig på Arena för att se Kygo, så lyser alla danskar med sin frånvaro. De befinner sig nämligen borta på Orange och ser Mew. Och så är det vi svenskar, som är uppdelade mellan båda spelningarna. Men var vi än befinner oss så har vi säkert lika roligt.

11759422_10153017720937957_347945886_n

Kygos spelning blir en slags demonstration i hur lätt det kan vara som DJ idag. Han kommer nämligen in och trycker på en knapp och sedan är det inte mer med det. Under lite mer än en timme avverkas sedan hela hans repertoar av mys-house, varvat med en och en annan märklig remix, medan han står där och gungar med i sin playlist. Och även om det finns en hel del musiker där ute som hatar varje del av den här utvecklingen så gör det inte så mycket för min del. För det Kygo gör är ju egentligen detsamma som jag, och många andra brukar göra i våra camp om nätterna. Det vill säga, plocka fram högtalaren och trycka igång en bra playlist i spotify som folk kan dansa och ha roligt till. Den enda skillnaden är att Kygo gör det i en större förpackning av folk, samt slänger in lite pyroteknik och konfetti för att höja känslan. Och hur fuskigt det än är, så har vi extremt roligt, vilket ändå är huvudsaken. Det blir som att vi dansar till ett soundtrack av en festival, där både Don’t Stop Belivin och Norgeflörten med Aha:s Take on Me hinns med. Även känslan av att vara slut som festivalare hinner ifatt mig, när Seinabo Sey remixen av Younger drar igång. Plötsligt får låten en ny skepnad för mig. Jag blir inte yngre, yngre, yngre. Och jag vill därför ta vara på varje ögonblick. Jag kan inte bli slut som festivalare, inte förrän jag är hemma igen.

Efter spelningen är jag berusad och lycklig. Min kropp och hjärna har gjort en slags manodepressiv vandring under dagen som gått. Från mitt fruktansvärda dödsuppvaknande i tältet på morgonen, till nya krafter under dagen, till salongsberusning till Disclosure, till att nu befinna sig i ett slags ”jag måste leva i stunden”-uppvaknande. I denna känsla känner jag att jag vill uppleva något vackert, jag vill helt enkelt se solen när den går upp över Roskilde. Det slår mig att detta görs som bäst borta vid kullarna vid P, då jag får både den signifikanta vindmöllan, samt en blick över tusen tält som vy till soluppgången. Jag går därför bort till M för att fråga om min flickvän ska med och kolla på den med mig, men då hon är för trött för en sådan utflykt avstår hon. Det är då jag får syn på den tiger som tidigare tillhört mitt camp, men som sedan blivit stulen av min flickväns camp och blivit dubbad till Greger. Där står den, lugnt och sansat i gräset, och bara skriker efter mig. Jag får en slags impuls av att jag måste sno Greger och tar honom därför under min arm innan jag lägger benen på ryggen. Min flickvän skriker efter mig, någon av hennes vänner börjar till och med jaga efter mig.

11721433_10153017721002957_1859052318_n

I stunden är det som om jag har alla krafter i världen. Jag springer snabbare än vad jag gjorde när de öppnade Roskilde och vi skulle ha tag i platser på B, och jag springer så snabbt att min flickväns vän ger upp. Greger är min, och tillsammans vandrar vi mot P för att titta på soluppgången. Det får ju sägas så här i efterhand att det måste vara en rätt bisarr syn att se mig sitta där på kullen tillsammans med en tiger och titta på soluppgången. Men just då känns det som en av mina finaste Roskildestunder någonsin. På vägen tillbaka mot campet, som är en lång vandring, märker jag till och med hur konstigt folk tittar på mig när jag glatt går där med en tiger under armen. Men å andra sidan är väl inte det en syn som hör till ovanligheten på Roskilde. Kanske är det inte heller därför så konstigt att den första personen jag frågar om hen kan ta en bild på mig och Greger, utan att tvekan gör det.

Vi är trots allt på Roskilde.

11753736_10152988277282197_284485992_n

Festivalpodden: Mixtape #7 – Emmaboda


Festivalpodden Mixtape fortsätter!

Under 10 fredagar framöver, ger vi er Festivalpodden Mixtape, med den bästa musiken från våra 10 favoritfestivaler inför festivalsommaren 2015.

Näst ut är Emmabodafestivalen!

Enjoy!

 

Vi kommer släppa våra mixtape genom vårt podcastflöde, så prenumerar ni på Festivalpodden har ni den redan i era smartphones. Om inte så subscriba genast HÄR eller lyssna direkt HÄR

 

Tracklist för mixtape:
Keys N Krates – Are We Faded
Coone – Into The Madness
Tropkillaz – Boa Noite
Carnage ft. Timmy Trumphet & KSMHR – Toca
Will Sparks – Bourne
OVERWERK – 12-30
Deorro – Dechorro
Maskinen – Segertåget (Dada Life Remix)
Don Diablo ft. Maluca – My Window
Tropkillaz – Mambo
Dillon Francis & DJ Snake – Get Low
DJ Snake ft. Lil Jon – Turn Down For What (Onderkoffer Remix)
Doctor P – Flying Spaghetti Monster
Major Lazer ft. MØ & DJ Snake – Lean on (CRNKN Remix)
Tropkillaz – Baby Baby
DJ Snake & Aluna George – You Know You Like It
Destinys’s Child – Say My Name (Cyril Hahn Remix)
Per Hammar – Bang
Will Sparks – Ah Yeah!
Deorro vs MAKJ – Ready
Don Diablo ft. Emeni – Universe
The Jillionaire & Salvatore Ganacci ft. Sanjin – Fresh
Flux Pavillion – I Can’t Stop
Vengaboys – Boom Boom Boom Boom (Dendix & Christopher G Bootleg)
E-Type – Champione 2000 (The Only Earthbound Remix)

We do not own any copyrights for the awesome songs in this mixtape. If you own the copyright and want to be a cry baby festival hater about it, contact us HERE to let us know and we will immediately put the mixtape down. We do not make money out of this mixtapes we just want to share our festival love with our equals. But we don’t want to get sued for doing it :((( 

 

Puss och hej!

Rapport från Roskilde: Del 7


11758968_10153014171492957_1514870421_n

Det är torsdagen den 2 Juli och jag och Filip befinner oss på backstageområdet tillsammans med våra fotografer Amanda och Laura, samt vår redaktör Evelina. Det är eftermiddag, och en bit bort från oss sitter Veronica Maggio, iklädd en orange klänning i sann Roskildeära, och blir intervjuad för någon media, oklart vem. Hon har precis haft den spelning som kickat igång den andra festivaldagen och levererat den med sådan energi att hon botat den bakfylla som tidigare under dagen omgett oss. Bakfyllan är dock på väg tillbaka nu. Solen står på, på ett sådant sätt att värmeböljan känns total. Och det som började som en vanlig mysig dag, med en promenad bort till Spar, typ Danmarks svar på ICA, för att inhandla sprit och ny frukost i form av ”boller” och ”rejeost”, samt en drös med Kim’s chips, och en Smirnoff Ice som återställare, har nu förvandlats till en evig väntan. Vi ska nämligen intervjua Sam Francis från Foxygen, men han dyker inte upp. Vi har fått oklara instruktioner om att någon slags Backstage Hostess ska komma och hämta upp oss, men inte heller hon dyker upp. Och borta i horisonten hägrar ett öltält som skriker efter oss.

11749767_10153014171547957_653921289_n

Vi väntar på Foxygen så pass länge att Veronica Maggio hinner bli färdig med den långa intervju hon suttit i sedan vi anlände till backstageområdet. På sin väg mot artist village passerar hon oss, och jag kan inte låta bli att fråga om jag kan få ta en bild med henne. ”Jag har egentligen bråttom, men en bildrackare hinner jag väl med”, svarar hon innan hon vant poserar framför kameran med mig. Detta blir den enda ljuspunkten under vad som nästan blir en timmes väntan på Foxygen. Och när det väl dyker upp en Backstage Hostess, som totalt ignorerar mig och Filip, och istället hämtar upp ett gäng tyska journalister, så tar vi beslutet om att helt enkelt skita i detta och ställa in intervjun. Filip beger sig iväg mot Father John Mistys spelning, medan jag själv beger mig till M för att dricka den där ölen som jag har suktat efter den senaste timmen. Jag hinner precis sätta mig i en tältstol och knäcka den när det plingar till i telefonen. Det är Evelina som smsar och säger att Foxygen gärna skulle vilja göra intervjun nu. Jag tittar på min öl, tittar sedan på telefonen och hälsar sedan Evelina att Foxygen kan fara åt helvete innan jag lutar mig tillbaka och fortsätter njuta av det bekymmerslösa livet. Vad jag inte vet då är att Filip har fått exakt samma sms av Evelina, men gett ett helt annat svar, nämligen: ”Jag tar det!”

Där sitter alltså jag, i en tältstol, och häller i mig öl, medan Filip tränger sig ut från Father John Misty-spelningen och praktiskt taget springer bort mot Foxygen på backstageområdet. Han hinner precis komma fram när han får ett nytt sms från Evelina. ”Foxygen har ställt in. Igen..”. Situationen är i detta fallet så bisarr att det inte går att göra något annat än att skratta åt det. Först har Foxygen dissat oss. Vi har svarat med att dissa dem tillbaka. Och nu svarar de åter genom att dissa oss igen. Kanske är det därför som jag också väljer att skita i att se Foxygens spelning senare under kvällen. Filip däremot, han går och ser den, och kommer sedan att beskriva den som att den var lika bisarr som vårt försök att styra upp en intervju med dem. Foxygen-medlemmarna som har varit omgivna av dansare i clowndräkter har mitt under spelningen stannat upp musikerna och satt sig och börjat spela kort på scenen. Efter att ha bråkat med varandra en stund under kortspelandet har de abrupt lämnat scenen med orden ”We’re quiting the band”. Kvar har de lämnat en förvånad publik, medan deras mest kända låt San Francisco har spelats ut i högtalarna. Filip, och resten av publiken också för den delen, vet inte om de ska hata eller älska ”stilgreppet”.

11733284_10153014171557957_967083621_n

Jag själv blir kvar på M under stora delar av dagen. När jag väl återvänder till festivalområdet vid 19-tiden på kvällen har jag 12 öl i kroppen. Det känns som min mage skvalpar vid varje steg jag tar, men min hjärna känns lika nykter som innan jag började dricka ölen. Jag har sedan länge nått det där stadiet då dessa förbannade Tuborg inte längre biter på en. Jag kan dricka ett helt flak utan att bli full, känns det som, och måste snart återvända till campet för att ge mig på de tunga grejerna. Spriten. Men innan dess ska jag se Perfume Genius borta på Pavillion, en av de spelningar jag sett mest fram emot på förhand. På vägen dit passerar jag Orange, där Florence and the Machine är i full färd med att kicka igång kvällen. Det låter riktigt bra. Florence har sådan pondus och utstrålning på scenen att varenda rockgubbe från valfritt Sweden Rock-band kan slänga sig i väggen. Florence styr publiken med sin mick, som om det vore en taktpinne, och jag dras med i spelningen på ett sådant sätt att jag måste tvinga mig själv därifrån så att jag inte missar Perfume Genius. Av alla de band som jag aldrig såg på riktigt, men gick förbi medan de spelade, var definitivt Florence and the Machine det bästa, det konstaterar jag så här i efterhand.

11737169_10153014175047957_1374929828_n

På Roskilde 2012 såg jag den spelning som jag fortfarande betraktar som min absolut bästa Roskildespelning. Perfume Genius, på Gloria, den minsta scenen av dem alla. Då satt Mike Hadreas framför ett piano och sjöng för oss med sådan inlevelse att vi alla som såg det stod och kramade om varandra medan vi grät över hur fint det var. Mike Hadreas, 3 år senare, är av en lite mer röjig karaktär. Denna gången har han med sig ett riktigt liveband, och även om det som sagt är en mer röjig version av Perfume Genius, dyker åter de där fina stunderna upp igen. I samma veva möter jag upp med Filip, Joseph och övriga vänner från våra camp. Och när så Mike Hadreas tar till de där lugnare låtarna igen så står vi åter där och kramas med varandra, som om det vore 2012. Det kanske inte är den mest ultimata förfesten för kvällen, men det är å andra sidan förbannat fint.

Efter ”gråtfesten” på Perfume Genius återvänder vi till campet för att förbereda oss för kvällen på allvar. Medan stora delar av Roskilde beger sig till Orange för att se Muse så blir vi kvar. Vi har nämligen en annan plan. Inatt ska ju äntligen den stora festnatten ske på Roskilde. Klockan 1 ska Die Antwoord inta Orange, och direkt efter ska vi bege oss till Apollo för att se Tropkillaz ”vända plattor” till 4 på morgonen. Det kommer bli en lång och röjig natt som kräver mängder av sprit för att vi ska ta igenom den. Så medan vi hör Muse nånstans i bakgrunden sänker vi G&T efter G&T för att försöka nå det perfekta stadiet. Och nog lyckas vi alltid.

11758841_10153014175037957_2106919748_n

När vi väl befinner oss på Orange en kvart innan Die Antwoord äntrar scenen har jag min stora fyllepeak på årets Roskilde. Jag ger mig in i diskussioner med främmande folk och skriker ”Die Antwoord!” rakt ut. Jag är, för att säga det som Evelina, som står bredvid mig, säger det: Helpackad. Det är dock en fylla som ska komma att avta alltmer under Die Antwoords spelning. Denna explosiva duo visar sig nämligen från sin bästa sida och bjuder upp till ett röj som är lika delar fantastiskt, lika delar obegripligt. Så här i efterhand minns jag egentligen ingenting av vilka låtar som kördes, eller på vilket sätt de framfördes. Jag minns bara en enda stor ljusshow, och en gungande bas som fick hela Orange att hoppa. Jag fattar ingenting, och jag älskar det. Värre är det för gänget framför mig, som tagit MDMA och nu står och känner sig illa till mods. Synen av den ganska obehagliga sångaren Ninja är antagligen det sista man vill se under en drogtripp. Så medan vi andra dansar loss, flyr dem fältet.

När vi en timme senare befinner oss på Tropkillaz, borta på Apollo, är jag egentligen för trött för att orka vara där. Det blir på många sätt en sorglig insikt i att jag kanske börjar bli för gammal för att röja till elektronisk musik, till 4 på morgonen. Min fylla håller sakta men säkert på att övergå i en bakfylla. Och jag har ont i den arm som jag nu sakta och desperat försöker veva med i takt till musiken. I den stunden vägrar jag dock inse att åldern har hunnit ikapp mig. Min flickvän, som sedan länge gett upp och satt sig en bit bort i gräset, betraktar förundrat mitt slow motion-vevande. Då och då skriker jag ”Dansa då!” åt henne. Vi båda vet att jag egentligen bara vill skrika ”Jag vill sova!”. Ändå gör jag inte det. Denna natten är trots allt en natt som jag peppat för enda sedan Roskilde spikade spelschemat. Jag har enda sedan vi anlände till festivalen lovat både mig själv och mina vänner att jag ska orka röja hela denna natten också. Så jag gör det. Jag gör fan i mig det. Och när så äntligen Tropkillaz drar igång Baby Baby, nattens sista låt, så jublar jag inte främst för att det är bra, utan snarare för att det äntligen är över.

Färden tillbaka till campet blir en av de jobbigaste hemfärder jag någonsin upplevt på Roskilde. Jag är så trött i hela kroppen att det kvittar hur dåligt pumpad min luftmadrass är. Bara att få lägga sig ner kommer vara en befrielse, en belöning, på att jag orkat festa oavbrutet i 12 timmar, utan någon annan drog än sprit i kroppen.

När jag väl landar på madrassen konstaterar jag i alla fall en tröstande sak: Jag må ha blivit för gammal för att festa så här hårt.

Men jag kommer aldrig bli för gammal för Roskilde. 

/Linus Bjarnelo

11743840_10155738472815231_246556985_o

Festivalpodden: Episod 116 – Roskilderehab och Öland Roots!


I detta avsnittet är vi åter tillbaka i trygga Slottstaden efter våra äventyr på Roskilde! Hur har vi återupphämtat oss? Är det Roskildedepression för hela slanten, och på vilka sätt blir våra problem att anpassa sig till verkligheten igen som tydligast? Vi minns även tillbaka till Paul McCartneys fyrverkerifest på Orange och jämför den med Tele2 Arena-spelningen. Vi snackar även om osexigheten som omger Svedalarocken. OCH finast av allt! Vi har skickat Karin och Terry till Öland Roots, där vi bland annat får höra deras intervjuer med Löst Folk, Helt Off och Syster Sol. DET! Och mycket mer!

Festivalpodden klipps av den fantastiska Richard Nilsson

Ni hittar den på iTunes, alla möjliga podcastappar, Festivalkartan.nu, samt HÄR

Puss och hej!

Rapport från Roskilde: Del 6


Det är onsdagen den 1 Juli när jag åter vaknar upp i ett tält på Roskildefestivalen. Till skillnad från de föregående morgnarna mår min kropp för en gångs skull bra. Jag har nämligen äntligen fått tag i en pump och har för första natten på vad som känns som en evighet sovit på en välfylld madrass. Min kropp har tagit emot detta som om den legat på moln. Det tar dock bara några sekunder efter mitt uppvaknande som en ny panik ska infinna sig: Bastun. Roskilde har sakta men säkert intagits av den lovade värmeböljan, eller hedebølge som de kallar det i Danmark. Svetten dryper från mig och jag kan knappt andas när jag i panik gör allt för att få tag i det blixtlås som ska öppna upp tältet och få mig ut i friheten. Jag praktiskt taget kastar mig ut på marken och bryr mig knappt om att jag ligger i drivor av skräp och öburkar medan jag kippar efter att få luft. Det är nu festivalen börjar på riktigt och jag ska inom loppet av en timme få fira detta med årets första riktiga festivalbonnabränna.

Den första festivaldagen blir för oss som varit där under hela warm up:en en tydlig kontrast till hur mycket de båda skiljer sig från varandra, inte minst sett till folkmängden. Plötsligt känns det som att det befinner sig dubbelt så många människor på festivalen. Inte minst på backstageområdet. Det som bara igår och övriga dagar varit en ödslig plats under uppbyggnad, dit jag och Filip flytt för att ”jobba” har nu förvandlats till en plats lika livfull som övriga festivalen. Alla barer har öppnats upp och överallt sitter det journalister, branschfolk och en och en annan artist och insuper sin allra första fadøl i hopp om att hitta till den orangea nivå som vi andra befunnit oss på sedan vi anlände. För dem är ölen ett sätt att hitta oss. För mig och Filip är ölen en återställare. Solen står högt, när vi sitter där och suger i oss våra återställare i väntan på dagens intervju. Vi ska äntligen få äran att träffa Bob Hund.

11733434_10153012193267957_225851585_n

Inför intervjun har jag och Filip spekulerat i vare sig Thomas Öberg kommer närvara eller ej. Döm då av vår förvåning när vi då plötsligt ser honom dyka upp, glatt spatserandes genom folkdrivorna, iklädd sin signifikanta ögonbindel. Han går runt och ballar sig, som om han befann sig på scenen redan nu, skojar med folk, tar bilder och glider fram på ett så ledigt sätt att han påminner om vilken festivalbesökare som helst. Han skriker praktiskt taget av Roskilde, där han går, och innan vi hinner vinka åt honom är han försvunnen igen. Han har sprungit bak i artist village och ska inte alls närvara vid intervjun. Det har bara varit en slump att vi sett honom. Men det gör inte så mycket, för inom några minuter dyker Bob Hund-gitarristerna Conny Nimmersjö och Johnny Essing upp. Det är dem som ska representera Bob Hund när vi intervjuar dem, och de kommer att göra det med bravur.

Det finns nog inget svenskt band som definierar Roskilde så pass väl som Bob Hund. Med 7 Roskildespelningar i bagaget, där 2 av dem varit på Orange, känns det konstigt att de inte varit här sedan 2009. Och desto konstigare att de egentligen inte varit bokade i år, utan i själva verket agerat ersättare åt det amerikanska rockbandet Antemasque, som tvingades ställa in någon vecka innan festivalen. När Roskilde meddelade detta var det dessutom ingen som förbarmade sig över att Antemasque ställde in, utan folk jublade snarare över Bob Hund istället kallats in. Så pass välkända har de kommit att bli i Danmark efter en lång och trogen musiktjänst. En långt och trogen Roskildemusiktjänst dessutom, som de ska besvara precis på samma sätt som jag själv brukar beskriva Roskilde. ”Vad är ert bästa Roskildeminne?””Det går inte att svara på. Allt flyter ihop i en enda underbar salig röra”. Och just så är det. Något som dessutom ska definiera deras spelning på Avalon senare under kvällen, den spelning som också öppnar min festival. Det är en bra spelning, men be mig inte sammanfatta den, just av den anledningen att allt flöt ihop i en enda underbar salig röra. Jag minns att jag drack Små Blå ur medicinrör, och jag minns att Thomas Öberg förklarade att ”Alla kvinnor på Roskildefestivalen är de smartaste i hela världen och de mest lämpade att rädda jorden”. Och sedan flöt allt ihop till en salig underbar röra, signerad det mest svenska Roskildebandet ni kan tänka er.

11759605_10153012193252957_32509630_n

Solen är på väg ner när jag återvänder till campet efter Bob Hund-spelningen. Jag betraktar den klotterväg som är placerad utanför vårt camp. Det mest fascinerande på väggen är den kuk som någon gjort en detaljerad skapelse av. Första dagen var det nämligen någon annan som bara klottrade dit en ful stor kuk över väggen, likt de fula streckgubbe-kukar som man hittar på väggar på typ skoltoaletter och klubbar, och sedan gick därifrån. Men sedan anlände denne någon som använde streckgubbe-kuken som grund till att förvandla den till en riktig graffitimålning. Det finns ändå något fint i det, tänker jag medan jag knäcker öl nummer x för dagen och lutar mig tillbaka i en tältstol.

Jag har bestämt mig för att skita i att se Pharrell, eller Will Ferrell som vi spexigt valt att kalla honom för i campet, och istället jobba upp en bra salonsgberusning till Rustie, som lirar på Apollo 22.30. Jag och Filip har länge skojat om att jag ska dyka upp under Pharrells spelning, salongsberusad, med en cigg i munnen, lagom till han kör Happy, och knäppa med fingrarna. Denna bild, som vi skrattat mycket åt, kommer aldrig bli av. Det enda jag hör från Pharrell är ekona från hans spelning, någonstans där bakom träden, när jag vandrar längs den stora gången på C bort mot Apollo. Det är alltid lika ödsligt att vandra i den gången när en stor akt lirar på Orange. Det som i vanliga fall är den livligaste platsen på hela Roskilde, den bokstav som ständigt är i fest och aldrig sover, påminner i detta nu mer av efterspelet ifall någon hade släppt en bomb över Roskilde. Förutom ljudet av Pharrell, som för stunden av någon konstig anledning kör Nellys ”Hot in here”, någonstans bakom mig, är det verkligen fullkomligt tyst över campingen. Jag drar mig till minnes av den historien som en vän till mig berättade en gång när han under Roskilde 2012 sket i att se både Bruce Springsteen och Bon Iver, som lirade samtidigt, och stannade kvar på campingen helt ensam. Det var bara han och människorna som jobbade i matstånden som var kvar på West då. Han sa att det var som att festivalen var slut, och att han var den enda som inte velat inse det och därför valt att stanna kvar. I ensamheten. Och samma ensamhet känner jag nu, en ensamhet som blir så påtagligt att jag nästan vill krama om den första personen jag får syn på när jag väl kommit över bron och närmat mig Apollo.

11756596_10153012193272957_667466839_n

Precis som många andra artister som lirar samtidigt som en headliner blir Rustie lidande i form av att Apollo ekar tomt i publik på sina ställen. Med det sagt betyder det inte att spelningen tappar i kvalitet. Tvärtom bidrar det faktum att spelningen drar igång innan midnatt att det blir en perfekt förfest. Rustie varvar sitt egna elektroniska material med andra DJ:s och använder sig av det bisarra stilgreppet att mixa in ljudet av en ylande varg i låtarna då och då. Denna signaturmelodi får mig att tänka på den tiden då hipsters brukade klä sig i vargtröjor, som ytterligare ett av deras sorgliga ironi-led. Det är oklart om det är just därför Rustie anammat vargylet. Jag kan hursomhelst inte låta bli att fnissa varje gång han använder det. I alla fall, de första 10 gångerna. De resterande 90 gångerna blir det rätt olidligt att höra samma varg yla. Det hela ska dock komma att få en fantastisk vändning mot slutet då han drar igång Skrillex och Diplos Jack Ü-låt Where Are You Now, ackompanjerad av Justin Biebers oskuldsfulla röst. Kanske är det för att jag är full vid tillfället, men jag blir så lycklig att det nästan är obehagligt, av att höra den. Kanske beror det också på att jag innan festivalen spått att detta ska bli en av årets campplågor, det vill säga den låt som kommer spelas och höras mest runtom på campingen, på samma sätt som Call me Maybee, Papa Americano, Get Lucky och Get Free gjort tidigare år. Men jag har haft fel angående det. Knappt något camp har ens velat ta i låten med tång, förutom mitt eget, där det mest varit jag som i hopplösa försök alltid dragit igång den i hopp om att få folk att inse dess storhet. Allt detta har varit förgäves. Tills nu, när en av Roskildes bästa DJ-bokningar kickar igång nattens fester med den. Jag uppfattar det som en form av upprättelse, att låten visst då lever och frodas på Roskilde. När den väl är över lämnar jag spelningen. För det finns inget sätt som Rustie kan toppa detta på, det konstaterar jag innan jag beger mig tillbaka till campet igen.

11759426_10153012193412957_1619884880_n

I campet festar vi åter på som om det inte fanns någon morgondag. Men vi gör det nu med en helt ny insikt. Detta är ju nämligen vår första festnatt sedan festivalen kickat igång på allvar, och det har gett nytt bränsle till våra slitna kroppar. Den sista Warm Up-kvällen hade nämligen någon form av upprepningskänsla över sig. Att vi dricker samma öl, samma sprit, festar med samma människor, lyssnar på samma låtar. Det är alltid samma människor som går och lägger sig först, samma människor som spårar ur och samma människor som ligger med varandra. Det började med andra ord kännas lite tråkigt, lite gjort. Och denna kvällen är som sagt likadan, egentligen. Men det faktum att vi nu festar med en festival som precis har inletts, och har hela 3 festivaldagar till som väntar gör att upprepningskänslan är som bortblåst. Nu börjar allt om, och det känns förbannat skönt att veta att det gör det på Roskilde. Och i den stunden finns det verkligen ingen morgondag, det gör fan inte det.

Jag tar farväl av den första festivaldagen genom att inhandla en dyr och torr pizza som jag ska inta som fyllekäk i mitt tält, på min nypumpade och mysiga madrass. Jag hinner ta en slice av den innan jag somnar. En timme senare vaknar jag förvirrat upp med min ena hand i den övriga pizzan. Jag torkar av min kladdiga hand mot en av mina skitiga tröjor och äter sedan upp pizzan innan jag somnar om igen.

11733448_10153012193407957_614111636_n

Det slår mig nu att denna pizza-historia kan ha utspelat sig en tidigare dag under festivalen. Men det gör detsamma. Det är ju som Conny Nimmersjö och Johnny Essing sa:

Allt flyter ihop.

Linus beter sig knasigt. NI KOMMER INTE TRO ERA ÖGON NÄR NI SER DETTA!


Vår käre redaktör Evelina fick en snilleblixt under Roskilde: Festivalpodden ska skapa sin egna virala clickbait-succé, som om vi i själva verket vore lika like-törstande som Gaffa och andra musikmedier som förlorat sin själ i jakten på klick. Valet föll på att varje dag fånga Linus när han var på sitt bästa humör, och skapa ett kollage av det. Så här har ni det, den enda artikel som är värd att dela, lajka och fan vet allt man gör:

11713457_10152973676737197_1875864634_n

 

11694208_10152973676817197_2020955290_n

 

11667069_10152973677077197_1780158710_n

 

11720600_10152973677127197_24342494_n

 

11714434_10152973677542197_93263827_n

 

11120928_10152973677792197_2037726580_n

 

11655201_10152973678262197_149136118_n

Rapport från Roskilde: Del 5


11739743_10153009810457957_1799807417_n

Det är tisdagen den 30:e Juni och jag vaknar åter upp på Roskilde. I ett tält som numera närmar sig de där bastugraderna som den annars varit befriad från hitintills under festivalen. Jag har fortfarande inte lyckats hitta den pump som är på vift. Så min madrass är inte längre ens halvfylld med luft. Den är i princip tom, med få undantag av små, små bubblor av luft längst ut i hörnen på madrassen, som innehåller ungefär lika mycket luft som en fis. Det är ett fruktansvärt sätt att vakna upp på. Så länge jag ligger still hanterar min kropp att ligga på marken, men vid minsta rörelse är det som om någon leker tusen nålar med hela mig. Jag känner mig som en 60-årig gubbe när jag väl stapplar ut ur tältet och möts av en av de mest dekadenta synerna jag någonsin bevittnat i ett camp jag bor i.

Det ligger skräp överallt. En svensk vägskylt är placerad i ett av partytältets hörn. Någon har, förmodligen i rent fyllevrede, kastat ut en uppblåsbar pool i gången. Och för att toppa allt det här står det av någon jävla anledning, jag vill inte ens veta varför, en barnvagn mitt i denna misären. Minnena från gårdagen kommer sakta tillbaka till mig. Jag minns hur jag återvände till campet vid 21-tiden på kvällen, och bestämde mig för att ta en powernap. Denna powernap skulle sedan vara i tre timmar innan jag väl vaknade till liv igen. Och när jag då tog mig ut till mitt camp möttes jag av att ett hundratal människor, de flesta totalt främmande för mig, som festade loss som om det inte fanns någon morgondag. Minnena är vaga, men sköljer över mig med lika delar humor, lika delar ångest. Jag såg hur någon av mina campvänner satt och grovhånglade i en tältstol med någon dansk, som hen sedan drog in i sitt tält, medan någon annan satt utanför och skrek ”Knulla då! Knulla då!” under hela akten. Jag såg en annan campvän bli cockblockad när hon raggade på en dansk, då en av våra andra campvänner skrek ”Hon har inte duschat på 4 dagar, hennes fitta är jätteäcklig!” åt raggoffret som sedan flydde i panik. När samme raggoffer en stund senare återvände blev det åter cockblock då en annan av mina campvänner sprang fram till honom och började vifta med sin kuk framför honom. ”Cockblock nummer två”, som han sedan nöjt konstaterade när han gick och satte sig igen. Som ett slags bär på toppen av tårtan stod en annan campvän och dansade, tokhög på kokain, i krokodildräkt till, enligt egen utsago, 5 på morgonen, medan hen skrek ”Någon som vill ligga med en krokodil?!”.

Alla dessa minnen sköljer över mig, men det enda jag inte kan minnas är hur den jävla barnvagnen kom hit, och det ger mig av någon anledning sådan ångest att se den att jag måste röka 3 cigaretter på raken för att komma in i matchen igen. Nog för att jag älskar den totala frihet och kaos som råder på Roskilde, att varje natt är sin egen, och att allt kan hända. Men på morgonen när jag tvingas bevittna förödelsen av vårt svinande, medan jag dessutom är bakfull, då är jag så långt ifrån festival jag kan komma. Skräpet som ligger överallt påminner i denna stund om min hjärnas nuvarande tillstånd. Och eftersom vi bor på ett av de områden som definieras som clean camp dröjer det inte länge innan en volontärande tant dyker upp med en skräppåse och ber mig avlägsna skräpet. Jag säger att jag ska fixa det och när hon väl försvunnit utom räckhåll så avlägsnar jag mig själv istället. Jag flyr mot backstageområdet.

11748842_10153009810502957_641453856_n

Det är sista dagen på warm up:en, och backstageområdet ligger fortfarande ödsligt. Som en sista påminnelse att det är imorgon som festivalen börjar på riktigt. Jag har precis svept två Tuborg för att hitta tillbaka till den match som jag för några timmar sedan kände att jag hade förlorat, och möter upp med Filip, samt vårt Festivalpodden-team bestående av våra fotografer Amanda och Laura. Vi ska snart göra dagens första intervju med bandet October Dance, som hållit låda på Apollo under gårdagen. De består av ett gäng danska unga killar, sponsrade av Hummel, vilket gör att sångaren ser ut som en tennisspelare. Det blir därför något bisarrt i att lyssna på hur denna konstintresserade discokille förklarar October Dance-influenser, när jag bara inväntar att han ska skrika ”serve” närsomheltst. Det blir hursomhelst ett fint möte som sedan kommer att vara med i Festivalpoddens första podcast från Roskilde.

11748636_10153009812117957_1057692957_n

Efter mötet med October Dance gör vi oss klara för dagens andra intervju. Det är ingen mindre än Hey Elbow som vi ska träffa. De har haft en välförtjänt hype under året som gått, och nu ska detta toppas med deras första Roskildespelning som kommer ske under kvällen. Solen har nu intagit Roskilde på allvar, och vi har valt att sätta oss med Orange i bakgrunden. Och samtidigt som det blir en fin intervju kan jag inte låta bli att slås av den magiska känslan som hänger över hela stunden. Vi befinner oss nämligen i den sista tystnaden som Orange och dess gigantiska område ska befinna sig i innan morgondagen, då Per Sinding Larsen ska förklara festivalen öppnad till tonerna av The Minds of 99. Och ikväll ska vi smygstarta vårt farväl till tystnaden med att röja loss till just Hey Elbow, samt Silvana Imam.

11748577_10153009812102957_144317032_n

Innan kvällens spelningar beger jag mig till M för att jobba på festivalfyllan. Där träffar jag en tiger vid namn Greger, som också har deltagit vid festligheterna i vårt camp under gårdagens dekadenta natt. Min flickvän, som varit och hälsat på under denna dekadensnatt berättar att hon och hennes vänner oroat sig för Greger och därför bestämde sig för att rädda honom genom att sno honom från oss och flytta honom till M. Och där befinner han sig nu, som ett fotstöd åt mina trötta och utslitna Roskildefötter som redan är i ett stadie där de börjar hata långa utflykter. För det ska den oinvigde veta, att det finns nog ingen festival i världen som man går så mycket på som på Roskilde. Det hade varit intressant att någon gång ta med sig en stegräknare för att försöka få bukt i exakt hur långt en faktiskt går under festivalen. Så här utan något facit skulle jag gissa på 20 000 steg om dagen, även om jag å andra sidan skaffat en festivalmage som skvallrar om annat. Jag har druckit så många öl, och ätit så mycket dålig mat att jag redan fått en mage som påminner om att vara gravid i nionde månaden. Jag är gravid med ett festivalbarn. Och varje morgon uppsöker jag en toalett för att föda ut detta festivalbarn. Och det är ingen vacker syn.

På M träffar jag en norrman som är väldigt generös när det kommer till att bjuda öl. Han har köpt ett flak Tuborg och säger till mig att det ”er bare att ta”. Det brukar i och för sig de flesta norrmän säga på Roskilde. Det är nämligen norrmännen som lever som de riktiga kungarna här. För hemma i Oslo kostar ett sexpack öl 200 spänn. Här får de ett flak öl för samma pris. Denna prisskillnad chockar dem därför på ett sådant sätt att de köper mer öl än vad de hinner dricka upp. Och därför finns jag här som utsökt festivalvän till att hjälpa dem på traven.

11126226_10153009812137957_1934485237_n

När jag väl lämnar M är jag därför berusad igen. Förutom ett snabbt matstopp, där jag trycker i mig en Ski Burger, vandrar jag med vingliga steg bort mot Rising-scenen för att så äntligen få se Hey Elbow. Årets Rising-scen är en spännande pyramid-liknande kreation, till skillnad från den tråkiga design den hade förra året. Då såg den ut som vilken scen som helst, som bäddad för typ Svedalarocken. Men nu har den karaktär, precis som Roskildes andra scener. Den bidrar till att lägga en ytterligare dimension över det grymma gig som Hey Elbow framför. De har en kör med sig, där bland annat Feivel, som Festivalpodden hade som gäst i våras, är med. Jag, som precis mött upp med Filip och Amanda, blir så lycklig över att upptäcka detta, att jag under mitt berusade tillstånd ägnar stora delar av spelningen till att skrika ”Feivel!” mellan varje låt. Tillslut vänder sig personen framför mig sig om.

”Är det du som skriker Feivel hela tiden?”, frågar han.
”Ja, vadådå?”, sluddrar jag.
”Nä, jag bara undrade. Jag är nämligen gitarrist i Feivel så jag blev bara så glad av att höra det!”

11721895_10153009813437957_1905059744_n

Efter att ha skrattat åt detta, samt konstaterat att Feivel-gitarristen även lirar i Broken Twin, som ska spela under festivaldagarna, styr vi upp ett tomt löfte om en intervju, innan jag fylledansande vandrar vidare i publiken. Då får jag syn på Maria Juntunen, trummisen i Nelson Can. Jag som älskar Nelson Can kan inte låta bli att fråga efter att få ta en bild med henne innan jag vandrar vidare mot Apollo och Silvana Imams spelning.

”Är det du som skrikit Feivel under spelningen”, frågar för övrigt Maria innan vi skiljs åt.

11749670_10153009813492957_52741038_n

Om man åter snackar om stunder som definierar Roskilde så råder det inget tvivel om att det var Silvana Imam som definierade årets warm up. I alla fall för oss svenskar. För det var nog få svenskar som inte befann sig på just Silvana Imam denna soliga avslutningskväll. Mitt i smeten springer även jag och Filip in i ett gäng Festivalpodden-lyssnare. Vi är båda berusade vid tillfället och visar därför upp oss från vår bästa Festivalpodden-sida. Det är just så här vi ska vara när folk springer in i oss, och fan vad vi älskar när folk springer in i oss just på Roskilde. Även om det säkert inte är så egentligen, så känns det ändå i stunden som att det är vi som efter våra eviga diskussioner om Roskilde lockat hit dem. Och att de nu upplever samma kärlek till festivalen som vi gör. Så när Silvana Imam, efter att ha röjt i en timme och fått alla Roskildes svenskar, samt mer därtill att mosha och sjunga med, blir hennes rader om att Leva För Evig extra tydliga. Och för Silvana Imam blir mottagandet av Roskildepubliken så pass stort att hon går in och kör Svär på min mamma en extra gång, som extranummer.

11733520_10153009813487957_364985177_n

Det är på väg att bli en fantastisk avslutningskväll på warm up:en. Det vet jag, när jag vandrar tillbaka till mitt camp för att avsluta den med en välförtjänt fest. Jag har precis kommit över den bro som skiljer East från West när jag ser solen på väg ner i horisonten. I den stora gången som går genom West håller det populära och klassiska Camp Luksus fest via sina gigantiska stereos. Det har samlats flockvis med människor för att dansa till Rihannas We Found Love. Dekadensen har avtagit och åter blommat ut sitt mest magiska skimmer. 

Just i den stunden är Roskilde så vackert att jag faktiskt börjar gråta.