Rapport från Roskilde: Del 4


11721169_10153003857742957_347517705_n

Det är måndagen den 29:e juni och jag vaknar åter upp i ett tält på Roskilde. Jag upplever den första bakfyllan under festivalen. Den är visserligen mild och bekommer mig inte särskilt mycket, utan det är snarare min rygg som är problemet. Under gårdagen har någon supit bort den enda pumpen vi har i campet och jag har därför inte kunnat pumpa min luftmadrass och har därför tvingats ligga på en halvpumpad madrass. Det känns som att jag har sovit på stenar. Och det kommer inte direkt bli bättre en halvtimme senare, när Joseph av misstag ska råka avslöja för mig att Micke Nyqvist inte alls befinner sig på Roskilde.

Det finns stunder på en festival som definierar den i efterhand. Det vill säga stunder som vi kommer titta tillbaka till när vi reflekterar och minns de festivaler vi varit på. Roskilde 2012 beskriver jag till exempel som ”Mitt första år”, medan jag brukar beskriva Sweden Rock 2008 som ”Mitt svinigaste år”. Och om jag ska lägga samma klang på detta årets Roskilde så kommer jag beskriva det som ”Micke Nyqvist år”.

Allt börjar en kväll när Teodor Stig-Matz anländer till campet. Han är på gott humör, för han har nyss sett Sverige besegra Danmark i U21-EM. Och han är givetvis full. Vi börjar snacka om de bravader han lyckats åstadkomma på festivaler de senaste åren, i form av trollningar. Ja, för Teodor är mannen som har lyckats lura i en massa svenskar att Veronica Maggio är död, på Roskilde 2011, en tid innan smartphonen haft sitt ordentliga genomslag på festivaler. Det är samma sommar som Amy Winehouse tagit livet av sig efter att ha överdoserat tabletter, och av någon anledning har Teodor sett någon humor i att låta Veronica Maggio gå samma öde. Han går därför runt och berättar för folk att han har scrollat förbi en rubrik på Aftonbladet när han befunnit sig på ett internetcafé på campingområdet. Rubriken har lytt ”Oscar Linnros: Jag är förkrossad”, och texten har handlat om att Veronica Maggio är död. Folk har svalt lögnen med hull och hår. Några gråter till och med. Och någon annan ser till att sprida ryktet till vänner via telefon, i sådan utsträckning att nyheten når hela vägen till dåvarande Peace & Love.

Två somrar senare är han i farten igen. Då är det Stoxa/Hultsfred som är hans lekstuga. Och ryktet handlar denna gången om att någon galning ska ha släppt ut ormar på campingen. För att inte orsaka alltför mycket panik bland rädda festivalare är dock Teodor noggrann med att poängtera att ormarna inte är giftiga.

Så här i efterhand inser jag givetvis idiotin i att jag ska svälja det som sker när vi sitter där och går igenom Teodors historier. För efter att ha skrattat färdigt åt Veronica Maggio-skämtet så säger Teodor: ”Jag undrar om Micke Nyqvist ska se Veronica Maggio.”

”Vad menar du”, frågar jag.
”Ja, Micke Nyqvist är på Roskilde. Jag träffade honom på stationen. Han är här med sin familj. De bor på M”

Kanske är det för att jag är berusad, kanske är jag bara dum i huvudet när allt kommer omkring, men inte ens det faktum att jag för en sekund stannar upp och frågar Teodor om inte detta är ännu en av hans berömda lögner, som han garanterar mig att det inte är, kan egentligen ursäkta den reaktion som följer. Jag skriker rent utsagt ut av glädje. Skådisen Micke Nyqvist är på Roskilde. Och han bor på campingen. Vilket jävla scoop, tänker jag, och ser framför mig hur jag och Filip traskar bort till M och knackar Micke på axeln och får en exklusiv intervju med honom. Det dröjer heller inte många minuter förrän jag spritt ut Micke-storyn till hela campet, och det som för bara en stund sedan var en diskussion mellan mig och Teodor, är nu hela campets stora samtalsämne. Vi börjar spekulera i vilka band han ska se. Maggio är ju givet, och säkerligen Seinabo Sey, Micke Nyqvist älskar fan Seinabo Sey. Vi spekulerar också i varför han är här med familjen. Teodor drar en teori om att det säkert är hans numera 18-åriga son som för tre år sedan frågat pappa Nyqvist om han fått åka till Roskilde, varpå pappa Nyqvist sagt ”Ja, men i så fall följer jag med.” För enligt Teodor är detta tredje året i rad som Micke besöker Roskilde. Jag får en bild framför mig om hur han sitter där på M, i en brassestol, i semesterskägg, och grillar, och längtar efter att få se Seinabo Sey. Det är också det faktum att M är bokstaven som han bor på som ska ge Teodor maximal effekt i sin trollning. För på M bor min flickvän och hennes kompisar. Så jag kastar mig på telefonen och smsar henne om nyheten. Ryktet har med andra ord gjort en resa från West till East, inom loppet av bara några minuter.

Och med tanke på att jag inte ska se några band idag så står Micke högst upp på min agenda denna måndag. Det är honom jag ska leta efter när jag ätit upp den tunnbrödsfrukost som jag nu intar i campet. Omkring mig sitter andra bakfulla vänner, bland annat Joseph och Teodor. Jag hinner precis börja spruta baconost på mitt tunnbröd när jag hör Joseph säga till Teodor: ”Jag fattar inte att så många gick på ditt Micke Nyqvist-skämt”. Teodor hinner inte hyssja honom. Han säger: ”Vad fan Joseph, Linus visste ju inte!”. Jag är helt tyst. ”Men vad fan, jag trodde inte Linus var så korkad att han faktiskt trodde på det”, säger Joseph. Och då sjunker lögnen in. Jag kastar min baconost-tub åt helvete och skriker ”Nej!” rakt ut upprepade gånger.

11741876_10153003857727957_206204765_n

Roskilde som festival öppnar inte förrän om två dagar. Men det hindrar inte att campingen redan sjuder av en aktivitet som till och med får Bråvalla att kännas liten. Redan på Roskildes öppningsdag har 50 000 människor rusat in, och idag har campingen redan nått en slags formtopp. Därför känns det nästan obehagligt när jag och Filip kliver in på ett ödsligt backstageområde för att spela in det som ska bli det första avsnittet av två som Festivalpodden gör under festivalen. Vi sitter på en bänk utanför ett tomt pressområde, det hamras, borras och byggs upp barer runtomkring oss. Det känns som att människorna som har hand om detta området sovit lite för länge och nu insett att de har 1000 saker att fixa innan festivalen öppnar. Det är egentligen fel miljö att spela in en festivalpodcast i, för i denna stunden är detta område så långt ifrån festival man kan komma. Vi lyckas dock lösa detta genom att bege oss till Volunteers Lounge, den bar som är avsedd för funktionärer, volontärer, samt vi mediafolk som lyckats luska fram dess existens. Här kostar ölen 10 DKK och är lika välkyld som den som campingen erbjuder. Vi köper därför på oss vars ett sexpack och installerar dem på vårt ödsliga podcast-bord, i hopp om att åtminstone dekorera någon slags orange feeling.

11655218_10153003857862957_1895252010_n

Många svenska festivaler, inte minst Way out West, har alltmer börjat visa på vilka miljövänner de är. De snackar om veganfestivaler, upprensning och återvinning av allt som återvinnas kan, medan de glatt ryggdunkar sig själva. Men vad många kanske glömmer i detta är att denna danska festivalmoder som vi befinner oss på var först ut med att försöka ta ett grepp om miljön och faktiskt göra någonting åt den nedskräpning och förorening som en stor festival orsakar. Roskildes stora mål har därför alltid varit att se till att försöka återvinna så mycket det bara går. Detta året tar dem det ytterligare ett steg längre genom att dessutom återvinna vårt kiss. De staket som tidigare år gått längs campingen och som har varit ammoniakindränkta oaser har i år klätts med pissoarer där rören leder till behållare som fångar upp allt vårt kiss. Och borta vid den bro som skiljer West och East har de placerat en pissoar med en enorm vägg som förklarar exakt vad vårt kiss återvinns till. Det blir till gödsel. Gödsel som sedan används till att odla de ingredienser som så småningom blir öl. Budskapet är med andra ord tydligt: Det du kissar ut detta året, är den ölen du dricker under nästa års festival. Initiativet blir väl mottaget, trots dess bisarra underton, och när jag vid ett tillfälle ställer mig vid just en av dessa pissoarer och bidrar till den öl jag ska dricka nästa år, kan jag inte låta bli att undra hur lång tid det dröjer innan jag kommer få göra samma sak på Way out West. Det är frågan det.

11655467_10153003857722957_1061047350_n

När jag har kissat färdig passerar jag en av de pantbodarna som Roskilde placerat ut på festivalen, som ett annat led i deras återvinningsjobb. Och här är det fullsmockat med människor som inväntar lön för sin möda. Det är här dem som vi kallar för pantsamlarna parkerar sig med sina drösar med säckar fyllda av burkar och plastmuggar, som de jagat runt efter på området, dag och natt. Det är en klockren lösning för Roskilde. Genom att ha placerat dessa pantbodar på festivalen blir de inte bara av med allt det skräp som burkarna utgör, de ser också till att någon annan gör jobbet åt dem. Och för många pantsamlare blir det en bra affär, där de säkerligen tjänar in både festivalbiljett och resa redan första dagen. Men för andra blir det tyvärr inte det. Några dagar senare ska jag nämligen snubbla över en historia om någon som har frågat en pantsamlare vad hen egentligen tjänar på detta. ”400 DKK”, blir svaret. När hen sedan fått frågan hur detta går ihop, då detta innebär att hen går minus på att vara här, sett till biljetten, så ger hen det mörka, mörka svaret: ”Min boss betalar biljetten. Det är också han som tar pengarna. Förutom 400 DKK, som jag får”. Där och då uppenbarar sig en slags deppig baksida av Roskilde. Ett slags organiserat pantsamlande, eller vad man ska kalla det. Men också ett problem där det blir svårt att belasta och skylla på någon för det. Och hur ska man egentligen kunna stoppa det?

Jag hamnar så småningom på M, för att träffa min flickvän. Där är jakten på Micke Nyqvist i full gång. Och den nyhet som jag igår smsat till henne och hennes kompisar har de nu spridit ut över hela området. Hela M går med andra ord runt och letar efter honom. Alla är uppjagade över det. Min flickvän berättar dessutom om någon som påstår sig ha sett honom tidigare. Vid något tillfälle har dessutom en rygg som varit märkbar lik Micke Nyqvists, hur man nu kan se det, skymtats på avstånd och det har då gått ett sus genom alla inblandade. ”Där är han! Där är han!”. Och så besvikelsen när ryggen har vänt sig om och inte visat sig vara honom. Men den besvikelsen är samtidigt ingenting jämfört med den när jag avslöjar för dem att allt varit ett skämt, signerat galningen Teodor. Och för en stund så är det campet jag sitter i rent utsagt deprimerade. All glädje över att vara på Roskilde är som bortblåst. Drömmen om att få träffa Micke Nyqvist är krossad.

11693025_10153003857877957_1472284307_n

Jag lämnar detta deppiga camp och återvänder till mitt egna. Klockan är 21 på kvällen och jag känner mig rätt trött efter dagens dagsfyllor och meningslösa Micke Nyqvist-jakter. Jag säger därför de klassiska orden ”Jag ska bara ta en powernap i tältet”, till mina fina camp-vänner. Ni vet, när en tror att en bara ska vila en stund och samtidigt ber någon som är alldeles för full för att egentligen ha det ansvaret väcka en om man inte kommit tillbaka inom en halvtimme. Och så går jag in och lägger mig pladask på mage, på min madrass, som fortfarande är halvt pumpad och stänger ögonen i en kvart.

Det tar tre timmar innan jag vaknar. Klockan är nu midnatt och utanför låter det som att det pågår en hundramans-fest i vårt camp. Jag staplar sömndrucken och förvirrad ut ur mitt tält. Och så inser jag att det är en helt annan historia, som vi helt enkelt tar i nästa rapport.

/Linus Bjarnelo

Rapport från Roskilde: Del 3


11717042_10153001634772957_1052942489_n

Det är söndagen den 28:e juni när jag för första gången detta året vaknar upp i ett tält. Det är mulet utanför, vilket är skönt. För tack vare det har jag sluppit vakna upp i ett bastutält och har därför fått en lång natts sömn. Trots det har jag ont i kroppen, speciellt min rygg. Jag har alldeles försent under gårdagen insett att jag glömt pumpa min madrass och har därför, i det berusade tillstånd jag befann mig i, pumpat den halvhjärtat innan jag däckat pladask över den. Det har gjort att jag nu vaknar upp med ryggen i en grop. Jag ligger länge kvar och försöker sträcka ut den och hitta bekväma ställningar för min rygg. Utanför hör jag röster som skvallrar om att allt fler och fler håller på att vakna upp till den första riktiga dagen på Roskilde.

Det är en speciell känsla med den första morgonen på Roskilde. Kanske beror den helt på att frukosten alltid smakar bäst då. Tunnbrödet du packat med dig är fortfarande mjukt och saftigt, din baconosttub har fortfarande en behaglig temperatur och dina köttbullar smakar fortfarande färskt från det smör du stekte dem i innan du begav dig mot festivalen. Det camp du befinner dig i är fortfarande nytt och spännande. Alla ser bra ut, till och med du själv. Så även människorna som passerar utanför i gången, på ett gräs som fortfarande är vackert grönt. Och doften av ammoniak är ännu ej påtaglig.

Men det rycker till i kroppen när jag dricker dagens första klunk öl. Klockan är bara 11, och jag antar att kroppen fortfarande befinner sig i ett slags verklighetsstadie där den inte förstår varför den matas med alkohol så här pass tidigt. Den första ölen blir därför svårdrucken. Den andra desto lättare. Och den tredje kickar in på ett sådant sätt att jag för en sekund kan förstå varför alkoholister mår bra av att börja dagen just så här. Det sjuder av liv i mitt kära camp. Men det finns också en taggad och peppad känsla. Idag ska nämligen campets heder sättas på spel.

11720540_10153001634697957_1734625626_n

Inför festivalen fick Filip idéen om att mitt camp Fakka Råå och hans camp Törley skulle mötas i en prestigefull kubbmatch på just denna dag. Detta fina initiativ skulle vara ett sätt att föra våra camp närmre. Vad han inte visste då, var att han i själva verket skulle skapa ett monster. För vi i Fakka Råå peppar detta möte som om det vore ett skånederby mellan Malmö och Helsingborg. Där föds en slags rivalitet, som trots dess skämtsamma intuitioner, ändå blommar ut i ett slags osunt hat. Fakka Råå går in för detta med stort allvar. Och vi tar det ett steg längre genom att klä ut oss i masker.

11714411_10153001634652957_698826198_n

I samlat tåg beger vi oss med raska steg mot Törley. Matchen ska nämligen äga rum i den stora gången som går genom C, precis bredvid Törley.  Jag är iklädd en spiderman-mask, någon har peruk, en annan har en One Direction-mask, medan Joseph som vanligt är värst genom att iklä sig en obehaglig grismask, samt en vikingahjälm i Islandsfärger. Vi är laddade enda ut i tänderna medan vi går genom campingen skanderandes ”Fakka Råå! Fakka Råå!”. Döm då av vår förvåning när vi väl anländer, och möts av ett gäng bakfulla Törley-människor, som för stunden inte ser ut att vara särskilt kapabla till att kasta kubb.

11721102_10153001634512957_1838300423_n

Filip, som agerar domare, ser ändå till att snabbt styra upp matchen genom att placera ut spelplanen av kubbar. Reglerna gås igenom och 5 man från varje camp intar positioner för att börja spela. Resten agerar publik. Till en början är det en härlig stämning där varje missad kubb belönas med ett jubel från motståndarna och vise versa. Törley får dock snabbt övertaget genom att inte bara fälla flertalet av Fakka Råås kubbar, utan också genom att få stå ännu längre fram när Fakka Råå missar att få bort de fällda kubbarna. Jag, som inte deltar i matchen, flyger fram till vårt lag och försöker agera någon slags coach, utan någon som helst effekt. Den sista kubben i Fakka Råå är fälld och nu har Törley siktet inställt på kungen. Då händer det som inte får hända. Törley missar den, trots att de har hela 4 pinnar kvar att kasta. Och eftersom vi kör med regeln att kungen måste ner i samma omgång som den sista kubben går segern till Fakka Råå. Vi jublar och pekar finger åt dem på ett ganska hänsynslöst sätt. Fakka Råå har vunnit genom att göra det dem är bäst på: spela sämst. ”Det var vår taktik hela tiden”, som någon av oss lögnaktigt säger.

11653294_10153001634527957_2022389199_n

Det görs snabbt upp planer om att slaget ska avgöras i bäst av 3 och kubbarna är åter uppställda. Om den första matchen hade någon form av värdighet så är den helt bortblåst i denna matchen. Våra båda lag innehåller nu medlemmar som hunnit bli berusade. Samtidigt tittar solen fram för första gången på dagen, och chockar våra ölfyllda kroppar. Det skriks om övertramp och det läggs ut hinder framför kubbarna. Vid ett tillfälle blir det så pass hätsk stämning mellan två medlemmar i vardera campen att de är nära att börja slåss med varandra. Kubbmatchen har spårat ur precis på det sättet som vi befarade att den skulle göra. Och kanske är det för våra camps bästa som en av Törley-medlemmarna fäller den sista kubben med deras sista pinne och därmed ger Fakka Råå segern.

11717016_10153001634632957_321177859_n

Fakka Råå går alltså ut som vinnare. Och även om matchen till stor del varit en fantastiskt rolig stund och ett perfekt avbrott i den annars inrutade fest som Roskildes Warm Up kan bli ibland, blir inte efterspelet av bästa karaktär. Den rivalitet som aldrig existerat tidigare, men som nu uppstått på grund av en vanlig kubbmatch, kommer många gånger senare under festivalen göra sig påmind på ett lite för extremt sätt. Det blir tydligt att våra camps jargonger skiljer sig mellan varandra. Att vi i Fakka Råå kan vara lite väl extrema för den oinvigde. Speciellt när vi är fulla. Det som börjar med att vissa Fakka Råå-medlemmar alltid räcker finger när de passerar Törleys camp kommer sedan nå sin gräns fullkomligt under den sista dagen då Törleys banner blir stulen, för att sedan under natten gå sitt öde till mötes av diverse kroppsvätskor från vissa Fakka Råå-medlemmar. Det blir helt enkelt mobbing på hög nivå.

Allt detta får tack och lov ett lyckligt slut när vi väl kommer hem från festivalen och Joseph skriver en lång ursäkt till Törley, å hela Fakka Råås vägnar. Och tur är väl det. Vi är trots allt många som tycker det är kul att hänga i båda campen. Förhoppningsvis kan vi också lära av detta, och se till att kubbmatchen blir en årlig Roskildetradition. 

11714256_10153001634492957_1180812168_n

Efter kubbmatchen beger jag mig till Apollo för att se årets första akt. Eero Johannes, en finsk duo som gör någon slags chiptune-elektro, som sett till den brist på publik som befinner sig där inte tilltalar så många. Men det kan också bero på att det fortfarande är tidigt på dagen och att Apollo fått en rejäl uppgradering till skillnad från den lilla uppblåsbara orangea svamp den varit tidigare. Nu är den en riktig scen, omgiven av stora ljuspelare, som bäddad för att ge den elektroniska musik som spelas där den perfekta inramningen. Det blir trots publikbristen ändå rätt mysigt. Med en kropp som fortfarande är ovan vid dagsfyllor lägger jag mig därför i gräset och lyssnar, blundar och somnar.

11720682_10153001634392957_515542587_n

Det finns en väldigt passande mening i Roskildesammanhang som lyder ”bara på Roskilde”. Det är den meningen man säger de gånger man får vara med om en bisarr, galen eller rentav otroligt otippad syn. För nog finns det gott om bisarra saker att bevittna på Roskilde. Speciellt när du vandrar längs campingen. Och det är just detta fenomen som uppenbarar sig när jag plötsligt passerar ett gäng danskar, målade i rött och vitt och med danska fotbollströjor som alla sitter uppradade framför en liten tv. Jag stannar upp och undrar vad det egentligen är de tittar på. Spelar Danmark Davis Cup? Nä, då klär man sig ju inte i fotbollströjor. Och det kan ju inte vara deras match mot Sverige i U21-EM, för den spelades igår. Det är jag väl medveten om med tanke på att ett gäng från Fakka Råå knappt hann sätta upp sina tält igår, innan de begav sig in mot Roskilde By för att se just den matchen på en sportbar, med tanke på att Roskilde inte kunde förmå sig att göra det enkla i att styra upp matchen på storbildskärm eller nåt, vilken grej det skulle kunna blivit. Så vad är det egentligen de kollar på?

”Ursäkta, men vad är det ni tittar på?”, frågar jag.
”Vi tittar på Danmarks EM-final från 1992”, svarar en av de rödvitmålade danskarna, fast på danska såklart.
”EM-finalen från 92?”, upprepar jag.
”Ja, vi gör det varje år”, svarar han, innan han åter fäster blicken mot den lilla, lilla TV:n, inte större än en datorskärm.

Jag står tyst kvar och betraktar dem. Vet inte riktigt vad jag ska säga. Något dramatiskt händer på TV-skärmen för nu bryter de annars tysta danskarna ut i ett ”oooh”, och jag gissar på någon fick ett skottläge eller nåt.

”Hur går matchen då?”, frågar jag, fnissandes.
”Vad menar du? Vi vann ju!”, svarar dansken, utan att släppa blicken från skärmen. Han har uppenbarligen inte fattat mitt skämt, och jag bestämmer mig därför för att gå vidare mot campet igen.

”Bara på Roskilde, bara på Roskilde”

11733265_10153001634377957_142430739_n

Det fina med att bo i ett stort camp är att det alltid är gott om folk i campet när man väl återvänder. Dessutom är det alltid fest. I år är också festen extra påtaglig eftersom vårt camp befinner sig nära Street City. Ett ställe Roskilde byggt upp där det arrangeras tävlingar i extremsporter, samt även konserter med up and coming-akter. Och just när jag återvänder är det full rulle borta på Street City, samtidigt som campet sprudlar av aktivitet. I mitten av campet står två nyinhandlade flak Tuborg och skriker efter mig. Jag slår mig ner i campet bredvid Michaela, bara en av många underbara karaktärer som utgör Fakka Råå. Hon har köpt med sig kritor som man ska blötlägga och färga håret med. Hon frågar om hon får färga mitt hår. Eftersom vi är på Roskilde svarar jag självklart ”ja för fan” och låter henne färga mitt underhår, självklart i orange.

Det känns som hela mitt huvud är orange när jag återvänder till Apollo senare på kvällen. Men det gör ingenting för jag ska se Av Av Av, ett danskt DJ-kollektiv bestående av tre medlemmar, för oss svenskar totalt okända, men för danskarna väldigt kända, i brist på att de saknar en egen Avicii och en egen Kygo. I det här gänget är det DJ Jeg er Dum som styr, och även om musiken är enformig, trots dess kvalitéer, är kvällen underbar. Jag ser nämligen konserten med min flickvän och Festivalpoddenlyssnaren Mattis. Vi har köpt drinkar på Sputnik bar. Rom & cola, G&T och mojito. Men då bartendrarna tagit år på sig att fixa mojiton har de kompenserat oss genom att även ge oss varsin strawberry daquiri. Så där står vi alltså, med hela den klassiska drinkuppsättningen och ser Apollo blomma ut till den elektroniska scen den ska vara. Och det är också då det slår mig att det egentligen kvittar om en spelning är bra eller dålig på Roskilde. För så länge ens sällskap är av bästa sort, så länge berusningen når sin peak, så länge folk anammar den lycka som är orange feeling och jag får betrakta dem när de utövar den, ja, då behövs det inget annat.

11720536_10153001634367957_1433609951_n

Klockan är rätt mycket när jag återvänder till campet på natten, men festen som pågår där  får den ändå att fortfarande kännas ung.
”Har det hänt något särskilt medan jag var borta?”, frågar jag, medan jag knäcker en öl.
”Nja, det vanliga du vet. Eller jo förresten, MØ var här och gästade en spelning på Street City!”, svarar någon.
”Var MØ här?!”, säger jag, ganska så högt.
”Ja, det var någon dansk hip hopare som lirade där innan. Helt plötsligt mellan två låtar så sa han ‘ladies and gentlemen, I want to introduce a speciell guest. Give it up for MØØØ!’”
”Du skojar nu va?”
”Nej det är sant. Hon körde Lean On och typ Glass, och sen drog hon igen. Här var smockat med folk tack vare det. Skitcoolt”
”Åh fan..”
, svarar jag. Sedan vet jag inte riktigt vad jag ska svara. Så jag går och lägger mig istället. Och innan jag somnar säger jag en välkänd mening för mig själv:

”Bara på Roskilde. Bara på Roskilde”

/Linus Bjarnelo

Rapport från Roskilde: Del 2


10476217_10152999240102957_1016446251_n

Det är lördagen den 27:e juni och klockan är runt 7 på morgonen när jag vaknar upp på en presenning längst fram i kön till Roskilde. Jag är frusen och har ont i hela kroppen på grund av det hårda underlaget. Men värst av allt så känner jag mig fortfarande berusad från gårdagens nattliga äventyr i kön. Jag stapplar ut i det kaos som vårt provisoriska läger befinner sig i och slår den berömda festivalmorgonsjuan medan jag kollar min telefon. Jag har 8 missade samtal. Alla tillhör medlemmar av det fina gäng som i eftermiddag ska komma att utgöra vårt camp. De har precis anlänt till kön och vill nu veta exakt var jag och Filip befinner sig.

11721150_10152999240137957_841782392_n

Vår plan i att få de bästa platserna som vi vill ha, borta på B, har utgjorts av ett noggrant planerande de senaste veckorna, som kan jämföras i samma skala som när en insatsstyrka ska storma en byggnad full av terrorister. Jag och Filip har anslutit till Filips campgäng redan på fredagen för att agera ”rekare” eller platshållare, så att resten av det stora gänget kan ansluta först på lördagmorgon och ta plats längre bak i kön. I det här gänget finns Joseph och Carro som tillsammans med oss ska agera ”runners” längst fram i kön. Det är helt enkelt vi som har i uppgift att vara först på plats på B för att upprätta camp-platsen så att övriga gänget sedan kan ansluta och få upp sina tält också. I övriga gänget finns även två ”fixers” som springer i motsatt håll när kön öppnas. De ska nämligen ta sig till Wests Camp Gear-stånd för att fixa de två partytält som ska utgöra campets samlingsplats. För att säkerställa att det finns plats åt övriga gänget när de anländer har Joseph inhandlat träpinnar, hammare och avspärrningsband som vi helt ogenerat ska spärra av det område vi tänker claima på B. Det är en idiotsäker plan, hoppas vi i alla fall, för det är trots allt första gången vi ska testa denna taktiken. Men nu när Joseph och Carro befinner sig hos oss, och vi nästan kan ta på ingången till festivalen, har vi en bra känsla om att vi faktiskt kommer att lyckas.

11721972_10152999240097957_655545510_n

Roskilde är en plats där alla älskar varandra. Förutom i kön. Ju närmre insläppet nalkas, ju hårdare blir stämningen folk emellan. För trots att det är lätt att bli vän med i princip varje person du träffar så måste du ändå betrakta den som en fiende i kön. Personen du pratar med kan trots allt vara just den personen som vill ha din plats på campingen. Därför blir en ny taktik att försöka bonda med de främmande personer som sitter bredvid oss i kön. Längst fram sitter ett gäng pantsamlare, den grupp människor som åker till Roskilde enbart för att tjäna pengar på de otaliga mängder av pant som cirkulerar runt på Roskilde. Varför de valt att se till att hamna först i kön är oklart, men rör sig antagligen om att de vill få platser så nära pantstationerna som möjligt. Efter dem sitter 5-6 danska ungdomar, som också befunnit sig i kön sedan torsdags. Efter att ha snackat med dem ett tag och konstaterat att de har siktat in sig på att bo på G är vi helt ofarliga för varandra och därför bondar vi på ett tryggt sätt. Vi ska dessutom komma att få ett ännu närmre band till varandra när vi senare under dagen ska hjälpas åt att slänga ut ett gäng idioter som suttit precis bredvid oss, utanför själva köfållan, under hela dagen för att sedan ha trott att de kunnat tränga sig in till där vi befinner oss.

”Do you belong to any of these camps?”, frågar Joseph deras ”ledare” när de påbörjat sin trängselfärd in i fållan.
”No”, svarar ledaren.
”Well, then you can fuck off!”, svarar Joseph.
Ledaren blir helt perplex för en stund innan han sårat säger: ”That’s not very orange feeling of you”.
”Well, the orange feeling starts in there”, inflikar jag och pekar på campingområdet.
”Not here”.

Om dagen innan avfärd till Roskilde gick långsamt är det ingenting emot vad de sista timmarna i kön är. Gårdagens berusning har övergått i en ny berusning, enbart för att psyket ska orka med den påfrestande känslan som det är att befinna sig på samma plats i en väldigt lång period, där den enda underhållningen vi har är att försöka liva upp stämningen mellan varandra. Men medan köområdet nu överstiger uppskattningsvis 15 000-20 000, där folk längre bak börjar ställa sig upp, finns det hela tiden en oro som hänger över en att staketet kommer välta innan utsatt tid. Tidigare år har det funnits en prestige bland oss i kön att försöka välta staketet. Senast 2013 med lyckat resultat då vi alla hjälptes åt att riva ner staketet en halvtimme innan utsatt tid och rusat in. Men det är också detta som gjort att Roskilde satt in kraftiga åtgärder åt att förhindra att staketet välter i förtid. I det nuvarande systemet finns det till exempel två staket, som gör att du inte kommer någonstans om du välter det första. Roskilde har på så sätt gjort det omöjligt att faktiskt välta staketet. Trots det sitter vi alla på helspänn över att det ska hända ändå. Och om det inte händer hos oss, vad säger då att det inte gör det borta i köinhägnaderna på East? De tre sista timmarna är jag därför så paranoid att jag hoppar till bara av att någon stöter vid mig.

11720552_10152999239957957_201594789_n

Dagens höjdpunkt når ändå fram när det är två timmar kvar till området ska öppna. Då tittar nämligen en av Festivalpoddens underbara lyssnare Mattis förbi. Han har gått runt på Festivalpoddenletar-jakt och har nu otroligt nog lyckats hitta oss, till både hans och vår glädje. I och med att det nu finns en ny människa bland oss så kommer också de nya samtalsämnena som gör väntan mindre plågsam. För Filips del däremot verkar inte tristessen störa honom. Han har nämligen hittat ett sätt att bota den. Genom att skaffa sig en stadig dagsfylla har han nu slagit sig ner och däckat bredvid mig, med en ölburk i handen. Jag och Carro, som båda är ölsugna, men inte har några öl kvar, ser vår chans att lösa problemet genom att byta ut Filips öl mot ett paket Belvita, som om vi vore Robin Hood när han snor pengapåsarna från prins John.

11694297_10152999239967957_1948261441_n

11733342_10152999239962957_1044208066_n

På Roskilde finns det många traditionella ting som händer varje år, som gör att man känner känslan av att vara tillbaka på festivalen. Ett är till exempel när Per Sinding Larsen är med och öppnar Orange Stage på första festivaldagen, medan ett annat infaller redan på ködagen. Nämligen den stunden då en Moder Ur-liknande röst hälsar en välkommen till Roskilde via högtalare under morgonen och sedan förklarar vilken tid campingområdet öppnar. Det är en fantastisk känsla första gången man hör den rösten. Problemet är bara att Roskilde låter den mala på var tjugonde minut efter det, så det är inte längre så kul att höra den när det återstår en timme tills det väl är dags att storma fältet. Det är också den rösten som får folk i kön att börja känna att det närmar sig, och därför infaller den punkten då vi måste överge våra tältstolar för att inta de stående positionerna som placerar oss längst fram vid ingången medan vi inväntar det som äntligen ska ske.

I detta läget har nervositeten hunnit ifatt oss, för det är nu det ska avgöras ifall vår plan kommer lyckas eller inte. Trots att vi dragit igenom planen säkert 100 gånger de senaste veckorna drar jag nu planen för Joseph och Carro varje minut. Och trots att de varje gång förklarar för mig att de har koll på läget så fortsätter jag. Jag kissar även tre gånger den sista timmen. Inte på grund av ölblåsa, utan helt på grund av nervositet.

Det är en kvart kvar, när presenningen som täckt ingången rivs ner och vi möts av en mur av volontärer i danska västar som börjar förse oss med det temporära armband, som ska ge oss tillåtelse att vistas på campingområdet de kommande dagarna, innan vi behöver byta in det mot ett riktigt. De säger lugnt och sansat att ingen får springa innan klockan slagit 16.00. Folk försöker lura dem genom att få oss alla att räkna ner från 10 när det återstår 5 minuter, men volontärerna har stenkoll och rör inte en millimeter. Vid det här laget står vi så tätt inpå varandra i kön att det känns som vi är ett boskap av kor på väg in i ett slakteri. Och kanske är det just det vi är, när allt kommer omkring.

I mitt huvud hör jag ljudet av ett startskott från en pistol, men antagligen är det bara inbillning. Men så plötsligt är det alltså dags. Roskilde har öppnat och nu väller en enorm folkmängd ut i riktning mot campingområdet. Det ska sägas att kön är placerad precis vid ingången till C, den bokstav som majoriteten av besökarna är på jakt efter campplats. Vår destination, B, ligger däremot nästan 1 km bort. Detta är något jag helt glömt bort att ha i åtanke under min nervositet och kanske är det därför som jag är längst fram i det led av människor som nu springer för fullan hals. Jag har varken joggat eller sprungit de senaste åren, rökt en otalig mängd cigaretter, och springer nu på ett sätt som tar ut mig fullständigt. Jag har knappt kommit halvvägs när det känns som att jag får en smäll i magen. All den energi jag förbrukat på ett konstant drickande de senaste 24 timmarna, samt det faktum att jag sovit för lite gör att jag nästan faller ihop av brist på energi. Jag får en sur uppstötning och spottar, betraktar sedan mitt spott och konstaterar att det inte är något spott. Det är en spya.

Jag befinner mig nästan halvvägs när jag lunkar fram över C-fältet. Carro och Joseph, lika slutkörda som mig, har hunnit ifatt mig, och vi har konstaterat att de flesta som sagt har siktet inställt på C. Vi har fortfarande goda marginaler att bli först till B och bestämmer oss därför för att gå, så vi har kraft att spurta sista biten. Att gå på C i öppningsstadiet är en bisarr syn. För bara några minuter sedan var det här ett öde fält, och nu slås tusentals tält unisont upp, på bara några sekunder. Vi har inom kort nått fram till vägen som skiljer C och B när de första B-sökarna hunnit ifatt oss och påbörjar därför den sista spurten.

När vi så äntligen når fram till B är vi i ett kritiskt ögonblick. Vi måste bestämma oss för exakt plats på sekunden. Att spekulera kan innebära att någon annan hinner före. I stundens hetta lyckas vi dock med konststycket att hitta den perfekta platsen och börjar därför spärra av området. Vi upptäcker snabbt att vår taktik till stor del faktiskt fungerar och att de flesta som anländer efter oss till B faktiskt undviker vårt område. Några får vi mota bort med något så o-festivaligt som hot om våld, men annars fungerar planen perfekt. I samma veva som vi spärrat av området anländer Filip, som gjort en avstickare på C för att placera ut en presenning åt sitt camp Törley. Tanken är att han ska ha sitt tält hos oss så att vi bor tillsammans och vi börjar därför med den stressade insatsen att sätta upp vår tält. Nu hänger bara allt på att resten av vårt övriga gäng anländer snart. För frågan är egentligen hur länge 4 personer kan hålla en avspärrad ruta, avsedd för 20 tält.

11716089_10152999239537957_826577923_n

Det har gått 10 minuter och regnet öser nu ner, när vårt övriga gäng, en efter en, ansluter till vår ruta. Det som för bara en sekund sedan var en gräsfläck i mängden fylls nu upp av våra tält, medan jubel varvar stressade skrik. 10 minuter senare anländer partytälts-fixarna, och det skiner sakta upp för oss att vi har lyckats. Camp Fakka Råå har fått den plats vi siktat på att få. Och vi har fått den genom en väl fungerande taktik. För en halvtimme sedan stod jag och spydde i mitten på C och undrade varför jag i helvete utsätter mig för dessa 24-timmarsvansinnena som köandet är. Och nu, när vi fått vår älskade plats, inser jag att det var värt varenda sekund.

I och med att det senaste dygnet har handlat om just denna platsen tar det otroligt lång tid för det att sjunka in att vi faktiskt befinner oss på Roskilde nu. Att festivalen har öppnat och det är nu festen börjar. Men i den stunden finns det ändå inte så mycket lycka. För där och då börjar all den logistik som måste lösas innan en kan slå sig ner i tältstolen och knäcka första festivalölen. Jag måste checka in mig för att få mitt pressarmband, långt åt helvete från själva festivalen. Jag måste gå och hämta min packning som jag haft i en bil under köandet, en bil som såklart är placerad borta vid kön. Packningen måste jag sedan installera i det tält som nu är dyngblött efter regnet. Jag måste även äta, och jag måste enbart göra detta för att jag är utsvulten, vilket gör att jag inte kan njuta alls av den festivalmat jag längtat efter. På festivaler finns det inga måsten, men just denna dagen är allt ett måste.

11720440_10152999239552957_1195321128_n

När jag går mot bilen för att hämta min packning känner jag att jag hatar Roskilde. Kanske får jag dessa tankar för att jag just då passerar den plats som tidigare varit vår kö-inhägnad, och som numera är en soptipp. En traktor kör runt och försöker samla upp skräpet, men i allt detta kaoset ser det mera ut som att han driver runt planlöst och utan hopp. Jag får exakt samma känslor som traktorn. Alla måsten jag har känns som om jag befinner mig på ett jobb. Jag bär på en festivalpackning som jag egentligen inte har någon ork att bära och det hela känns som en vanlig tråkig arbetsdag av måsten.

Det har hunnit bli mörkt när jag fått mitt tält i ordning och jag äntligen kan slå mig ner i vårt fina camp. Och det är också då alla de dystra känslor jag känt sedan jag anlänt släpper. För jag får en öl i min hand och ser nu likheten i den arbetsdag jag känt att jag befunnit mig i. Jag har jobbat hela dagen och nu sitter jag åter med mina underbara familj. Nu är jag bortkopplad från alla mina måsten, och nu är jag åter samlad med de finaste människorna i världen. Vi skålar över min, Josephs, Carros och Filips lyckade insats i att skapa det hem vi kämpade för. Vi skålar över att vi åter är tillbaka på Roskilde. Vi skålar över att det är nu det börjar.

Jag är egentligen helt slut efter dagens helveten och funderar på att gå och lägga mig tidigt. Men någonstans där passerar det en man i en lysande dräkt som blinkar i olika färger. Vi betraktar honom och pekar åt honom med glädje. Någon från campet anländer med ett nyinhandlat flak iskalla Tuborg, och där och då försvinner all den trötthet jag precis har känt.

För nu är vi här. Nu börjar fan Roskilde.

11720003_10152999239527957_698411430_n

/Linus Bjarnelo

FotorCreated

Festivalpodden: Episod 115 – LIVE från Roskilde Festival! Eller ”att gråta naken framför ett brinnande tält”


I detta EXTRALÅNGA avsnittet sänder vi åter LIVE från Roskilde! Vi sammanfattar allt det bästa från festivaldagarna och varvar sedan detta med en drös intervjuer med fantastiska festivalbesökare. Dessutom har vi fått äran att intervjua Bob Hund också. DET! Och mycket mer!

Festivalpodden klipps av den fantastiska Richard Nilsson

Ni hittar den på iTunes, alla möjliga podcastappar, Festivalkartan.nu, samt HÄR

Puss och hej!

Rapport från Roskilde: Del 1


Det är fredagen den 26:e juni och jag går runt i min lägenhet utan någon destination. Om ni frågar mig vad jag har gjort den senaste kvarten kan jag inte svara på det. Allt är oklart. För om bara några timmar ska jag bege mig mot Roskildefestivalen igen. Och känslan över att det äntligen är dags är så konstigt overklig att jag inte fungerar som en människa längre. Jag har ägnat större delen av året åt att snacka upp denna stunden i Festivalpodden. Jag har spekulerat, tipsat och längtat tillsammans med våra lyssnare och följare. Och nu, när vi bara är timmarna från att stå öga mot öga mot det vi kallar för vår nordiska festivalmoder är det så svårt att ta in det att väntan blir olidlig.

11714449_10152997248647957_1312409091_n

Kanske är det också därför som det är helt tyst i bilen de första minuterna när min käre kollega och vän Filip Beijer, samt vårt övriga gäng, plockar upp mig och min packning i Slottstaden. Vi är alla ett med den där overkliga känslan. Och det är först som när Filip drar igång The War on Drugs-låten Red Eyes, ett perfekt roadtrip-soundtrack, och någon av oss kläcker ur sig att ”Tänk, om några dagar ser vi dessa på Roskilde”, som allt släpper.  Vi är på väg mot Roskilde, och det känns precis som det ska. Det är fjärilar i magen och det är busig stäming. Det är helt enkelt så jävla underbart som det ska vara.

Roskilde öppnar först kl 16.00 kommande dagen och dit vi är på väg skulle enligt många beskrivas som helvetet på jorden. Vi är på väg mot den kö som inleder festivalen. En inhägnad dit över 10 000 festivalhungriga entusiaster samlas för att lyckas få de bästa platserna när väl festivalen börjar. Vår kö är belägen på West-området och adresserna vi planerar att slå ner våra camp på tillhör agororna B och C. Det är attraktiva platser. Den som anländer till Roskilde timmen efter öppnandet kan fetglömma att ens vara nära att få slå ner här. Därför är planen som så alltid att dyka upp nästan 24 timmar tidigare för att komma långt fram i kön. Och för att gardera oss ytterligare har några tappra hjältar från vårt gäng anlänt redan under torsdagen. De befinner sig i princip längst fram i kön tack vare detta, och vi ska nu möta upp dem, dels för att tacka dem, dels för att peppa med dem.

Att köa till Roskilde kan som sagt beskrivas som ett rent vansinne. Men det kan också vara en fantastisk fest. En slags uppvärmning på uppvärmningen. En liten festival före festivalen. Och därför är det viktigt att vi garderar oss med den viktigaste ingrediensen för att uthärda dessa 24 timmar, nämligen sprit. Så när vi väl åkt över bron blir första stoppet på Bottle Shop, danskarnas svar på Border Shop, där vi inhandlar den rätta kombon för att uthärda. Vars ett flak öl, en flaska små Blå, 3 paket cigaretter, och en helvetes massa Kim’s Chips. När vi köpt vår sprit och beger oss tillbaka till bilen konstaterar vår käre chaufför att vi minsann är i Danmark nu, och knäcker därför en öl. Det gör vi också. Vår inhandlade Tuborg smakar nästan Roskilde när vi nöjt suger i oss den på parkeringen. Ut från parkeringen kommer för övrigt vad vi tror är Malmö FF:s ordförande Håkan Jeppsson, i kostym, och med en vagn full med öl som han bekymrat lastar in i sin bil. Han är så långt ifrån festival man kan komma, konstaterar vi innan vi rullar vidare mot Roskilde.

11714369_10152997248377957_195037222_n

I Festivalpodden har jag en gång beskrivit känslan av att återvända till Roskilde som att återvända till Jurassic Park. Ni vet, när helikoptern glider in över de Costa Ricanska djungelvyerna till tonerna av John Williams fantastiska symfonier. Lite så är det även den här gången. Vi rullar in över vägen som leder fram till West, och i samma sekund som jag ser den signifikanta Vindmöllan som snurrar borta på campingområdet hägra, är jag lika hänförd som Sam Neil när han ser en livs levande dinosaur för första gången.

Vi är äntligen här igen, och ju närmre vi kommer kön, ju tydligare blir det dunkande basljudet från otaliga stereos från olika köande camps. Det är redan uppskattningsvis 2000 personer på plats i kön, och det finns inte en ledsen min så långt ögat kan nå. Det sorlas, det skålas och vrålas. Om bara några timmar ska Camp No Name rulla in sitt rullande DJ-bås och förgylla kön med årets första campfest. Och vi är mitt i smeten, och desto bättre: Vi är längst fram i den.

11693237_10152997248367957_742196869_n   Vi laddar upp ovan bild på Festivalpoddens Facebook i samma veva som vi befinner oss på plats längst fram i kön. Den kommer bland annat att kommenteras av Roskildes marknadschef Mads Mikkelsen (ej att förväxlas med skådespelaren, även om det hade varit nåt) med ordet ”Sejt”, som typ betyder ”tufft”. Och ja, det slår oss faktiskt att det är rätt tufft. Vi är nog inte bara ett av få festivalmedier som faktiskt lever ut hela Roskildeupplevelsen genom att köa. Vi är nog också det första festivalmediet på plats.

  11713590_10152997248382957_530306095_n

För den oinvigda låter kanske en Roskildekö som en vanlig kö där folk står på rad på samma sätt som man gör när man befinner sig på ICA. Så är inte fallet. Roskildes kö är uppbyggd på ett betydligt mer avancerat och bra sätt. Längs ingången har det placerats ut staket, likt fållor, uppradade i olika sektioner, på cirka 100 meter. Fållorna innehåller även utgångar längs sidorna som gör att en kan lämna kön närsomhelst för att uträtta behov, införskaffa proviant och mingla loss bland andra festivalare. Det är också dessa fållor som gör att det inte blir kaos när väl ingångarna öppnas. I alla fall inte till en början. Och tack vare att fållorna är uppbyggda som dem är kan alla som befinner sig i dem upprätta små läger genom att fästa sina presenningar mellan dem för att skydda sig mot det regn som hägrar. Därför kan alla vi som nu anlänt till kön lugnt och sansat slå oss ner under presenningen i varsin tältstol, knäcka en öl och kolla läget med våra tappra krigare som varit där sedan gårdagen. De ser lika slitna ut som om de varit på själva festivalen i flera dagar. Att vi anländer till dem är tacksamt då vi bryter av den rutin de båda byggt upp av konstant supande och för lite sömn de senaste 24 timmarna.   11733243_10152997248147957_437375426_n       Efter att ha köat i två timmar bestämmer jag och Filip oss för att bege oss till McDonalds för att handla det stadiga kvällsmål som behövs för att klara av ett halvt flak öl. På vägen mot McDonalds passerar vi det stängda festivalområdet. Det lyser upp på ett vackert sätt. Det faktum att det fortfarande är stängt och orört gör att det rentav ser ut som en fridfull plats. Gräset lyser lika grönt som på en fotbollsplan, de utplacerade bajamajorna luktar för en gångs skull gott och det finns inte en uns av skräp att finna någon stans. Den där overkliga känslan av att åter vara på Roskilde infinner sig därför igen. Men så passerar vi den väg som avskiljer Agora B från Agora C. En väg som i vanliga fall är kraftig bevakad av vakter men som i denna stund är helt obevakad. Tänk er att ni upptäcker att föreståndaren till en godisaffär har glömt låsa, och inse att vi båda inte kan motstå frestelsen att vandra in på området. Vi smyger därför bort till B för att reka ut exakt var vi tänkt placera ut våra camp, innan vi fortsätter vandringen mot vårt egentliga mål.  

11694300_10152997248112957_1877723969_n

Efter att ha ätit den vidrigaste quarter poundern min mage någonsin fått möta är vi åter igen i kön, i samma veva som mörkret infallit över Roskilde-kön. Nu är det fest på riktigt. Camp No Name har dragit igång ett DJ-set som fått ett hundratal att samlas kring deras bås, och för att slippa fördriva hela vår vistelse under en presenning joinar vi givetvis festen. Att beskriva Roskildes slagord Orange Feeling har alltid varit svårt eftersom det kan utgöra så många olika känslor. Men att stå och dansa med likasinnade festivalare, där vi alla förfestar inför samma stora betydelsefulla klockslag är ett av sätten att beskriva det. Den där längtan vi gått och känt enda sedan vi lämnade Roskilde förra året tar slut här och nu, just i denna stunden. Vi har lämnat alla bekymmer hemma och känner bara en ren lycka. För nu är vi här. Det gör detsamma att det är en kö, för det är här och nu som festivalen börjar.

Jag går bort och slår en sjua mot staketet, så som man gör på Roskilde, medan Camp No Name drar igång Calvin Harris festivaliga låt Summer bakom mig. Jag tänker att det inte finns något som kommer toppa den stunden, just den här natten. Dessutom regnar det och jag beger mig därför tillbaka till vårt läger och tar skydd under presenningen tillsammans med de andra. Vi är alla rätt berusade vid det här tillfället. Vi sitter och skrålar medan en flaska Fisk vandrar mellan oss. Vi äter Kim’s Chips och drar rövarhistorier som om vi vore några soldater som tagit skydd från en storm genom att gömma sig i en bunker. Där och då påminner köfållorna om skyttegravarna under första världskriget. Där sitter vi, ett gäng, under vårt skydd och hör våra fiender runtom i fållorna. De är visserligen inte våra fiender nu, men imorgon kommer vi alla bli just fiender, när kampen om campingplatserna börjar. En efter en somnar vi, vissa i sina tältstolar, medan andra brer ut sig över presenningen på marken. Jag hittar en plats bakom Filip och drar en filt över mig. Någon gång under natten, när den varma alkoholen lämnat våra kroppar, kommer vi frysa så mycket att vi kommer behöva skeda varandra. Innan jag somnar slås jag av det bisarra i att sova på marken som en inledning på sin festival.

Men jag slås också av hur jävla värt det, det är.

11719851_10152997248122957_1161686017_n

/Linus Bjarnelo

laakso11

Detta hände i festivalsverige medan vi/ni var borta


Det bästa med att befinna sig på en festival, likt Roskilde, är att man befinner sig i en bubbla, dit inga nyheter tränger in. Därför är det så förbannat skönt att Roskilde alltid brukar inträffa samma vecka som Almedalen. Dock innebär denna bubbla att vi även gått miste om en hel del festivalnyheter också. Därför har vi gjort en recap på de fem intressantaste festivalnyheterna vi snappat upp efter vår hemkomst, både för er som missat det, och för er som bara vill veta våra tankar kring det.

1. Bråvalla – vad händer nu?

Bråvalla kickade igång sin tredje upplaga i samma veva som vi köade till Roskilde. Och precis som vi förutspådde innan festivalen så fick de i år en dipp i besökarantal. Från 56 000 till 50 000. Nog för att 50 000 besökare fortfarande är en fantastisk siffra för en svensk festival, men Bråvalla bör ändå ta detta tappet på stort allvar. Detta betyder nämligen att Sveriges största festival genomgår sin första kris. Tappet beror till viss del på de logistiska problem festivalen haft, men också först och främst på att de hade betydligt sämre akter än tidigare år. Och det är också här Bråvalla kan ha målat in sig i ett hörn. Istället för att bygga en helhetsupplevelse, där festivalandet utgör den stora delen av upplevelsens, så har Bråvalla istället maxat ALLT på artisterna. Till skillnad från till exempel Emmaboda och just Roskilde, där vi är många som drar dit främst för festen och artisterna kommer i andra hand, står Bråvalla nu i ett läge där de måste locka sin publik med rejäla namn. Vi skulle satsat allt på den perfekta kommersiella headlinetrion Metallica, Eminem och Avicii. Utöver det är det ett märkligt drag att Bråvalla nästa år placerar festivalen samma datum som Roskildes festivaldagar, vilket gör att Festivalpodden nu verkligen inte har någon chans att besöka Bråvalla nästa år heller. Detta är ju å andra sidan kanske ingen krigsförklaring riktad mot varken oss eller Roskilde, utan snarare en ny attack mot lille Peace & Love (också samma helg) som kanske borde tänka på att ändra sitt datum, så det inte slutar som förra gången. 

2. Peace & Loves comeback?

Årets P&L slutade med en topp på 10 000 besökare jämfört med förra årets blyga siffra på 2500. Även om vi lyft ett varningens finger mot P&L tidigare är det givetvis kul att festivalen nu verkar göra en comeback. Frågan är bara om de klarar trycket, och hur många av dessa 10 000 som inte är från Borlänge. För nu vill P&L växa och åter placera sig på festivalkartan. Och att säga detta i samma veva som man gör en markant publikökning ger oss lite hybrisvibbar. För vad händer om man åter vill växa lite för snabbt? Och vad händer om man gör detta genom att slänga in de lite för dyra artisterna med de lite för dyra förskotten? Och vad händer om man väljer att placera festivalen samma datum som Bråvalla? Att rita in P&L på festivalkartan igen är som att återgå till ett gammalt festivalsverige, och frågan är om det är den riktningen festivalsverige vill gå i. Siesta har redan bevisat motsatsen och i nuläget känns det tyvärr mer oroande att inte P&L också går samma öde till möttes inom en snar framtid. Take it slow Peace & Love, take it slow.

3. Lakkso återförenas på Popaganda

Krunis gamla band Lakkso gör en exklusiv återförening på Popaganda i sommar. Och det är väl kul. Samtidigt ställer vi oss frågan hur långt det kan gå i alla dessa exklusiva återföreningar som festivaler lyckas göra med artister. Ser vi FKP Scorpio hälla 50 miljoner på Thåström nästa år för att återförena Ebba Grön på Bråvalla? Och svarar i så fall Luger genom att hälla lika mycket pengar över Henrik Berggren och Håkan Hellström för att få dem att göra en exklusiv comeback med Broder Daniel på Way out West? Att vara svensk soloartist med förflutet i ett större band är idag en guldgruva. Men fan vet om det inte kommer bli den nya svenska festivaldöden så småningom.

11666231_10152974538477335_7905192730872500401_n

4. Emmabodas spelschema

Emmaboda har släppt sitt spelschema inför årets festival. Och det är fan i mig genialt. En majoritet av popakterna lirar på dagen, medan de röjiga elektroniska akterna intar kvällarna och nätterna. Det är precis så en festival bör lägga upp sitt spelschema. Vi ser bland annat fram emot att röja till Vengaboys för att sedan låta Silvana Imam väcka oss ur bakfyllan dagen efter.

5. FKA Twigs till Way out West

Har vi vetat hela tiden. Ville bara poängtera det.

Puss och hej!

Hur sammanfattar jag Roskilde? Hur sammanfattar jag livet?


Wow. Hur gör man egentligen för att försöka sammanfatta den stund på året som man längtat efter i sisådär 350 dagar. Hur beskriver man alla de känslorna som överväldigar en under de 10 dagar som utgör höjdpunkten på året, livet och fan och hans festivalmoster?

Jag knäcker en öl, jag lyssnar på all den musik som förtrollade mig då och stirrar på detta digitala papper och inser att det inte finns utrymme, ord eller formuleringar att ens kunna försöka ge Roskilde den text som denna heliga plats, denna topp på jorden, detta HIMMELRIKE förtjänar.

Det går inte.

Istället tar jag en klunk på min öl och försöker beskriva karusellen som jag glatt snurrat runt i under 10 magiska dagar på andra sätt och vis. Jag försöker hitta tillbaka till känslan genom att fånga saknaden av den. För allt jag är nu, allt vi är när Roskilde inte är igång och allt som inte får plats på det gigantiska fält som huserar fest och kärlek, som doftar Tuborg och urin och som är hemmet till ekot av den finaste musiken ni kan tänka er, när den ljuder från de orangea tälten och visslar i vinden av bajamajor, träd och afrikanska matstånd, existerar inte i denna stund.

Och det gör mig deprimerad. Det gör att jag hatar allt som har med verkligheten att göra.

Bara en sådan enkel sak som att gå in på Twitter och konstatera att den första tweeten jag läser är signerad en joppe som kommenterar något totalt ointressant som hänt på Almedalsveckan får mig att vilja kräkas och kasta telefonen i väggen. Jag vill lägga mig i fosterställning när jag inser att jag tvingats tillbaka till en verklighet där folk engagerar sig i saker, som visserligen i många fall är viktiga, men som i slutändan är så långt ifrån Roskilde att vi som varit där inte kan göra annat än att gråta åt detta meningslösa engagemang.

För på Roskilde behöver vi inte engagera oss. Vi är redan hemma. Vi har redan segrat. Vi är ett med friheten. Fuck alla som sätter fylla och lera som den främsta synonymen med Roskilde. Det är det inte. Roskildes främsta synonym är friheten.

Friheten. Det skadar inte att skriva det igen. Roskilde gör allt för att få oss att känna oss som fria människor. Så som det är menat att vi ska vara. Vem vi än är, vad vi än är, på Roskilde dansar vi alla i harmoni till friheten. Vi är ett med den. På Roskilde är vi hemma.

Alla politiker och andra som engagerar sig i de never ending-debatter som är Sverige och Almedalsveckan borde skita i det nästa år och bara dra till Roskilde istället, joina oss som fattat grejen och slå er ner i varsin tältstol, suga in frihetskänslan och inse att: Det är så här det ska vara. Det är så här livet ska vara. Det är det här vi ska sträva efter. Friheten. Den finns definierad i EXAKT den modell som den ska vara, här på Roskilde. Och ni fattar det inte.

Det lika delar äcklar mig på samma sätt som det lika delar får mig att pusta ut. För tack vare er ignorans kommer alltid Roskilde vara min tillflyktsort från det samhälle ni placerat mig i mot min vilja. Roskilde kommer alltid vara platsen för frihet. Roskilde kommer alltid vara mitt hem.

På Roskilde bor jag med människor som jag i många fall bara träffar en gång om året, just på Roskilde. Trots det älskar jag de här människorna mer än livet självt. Jag skulle kunna fira jul med dem och jag skulle kunna ta en kula för dem. På Roskilde är de mitt allt och på Roskilde är vi våra allt. Vi är alla ett med friheten.

Jag tänker inte jämföra eller försöka övertyga er om varför Roskilde är en bättre festival än andra festivaler. För Roskilde är ingen festival. Roskilde är så mycket mer. Roskilde är hjärtat om jorden hade varit en människa. Roskilde är friheten. Roskilde är allt.

Och just därför kan jag inte sammanfatta årets fantastiska 10 dagar. Det hade varit som att be mig förklara meningen med livet.

Men okej, jag ska ge det ett försök, inom kort.

Puss och hej

/Linus Bjarnelo

11660376_10153360658875482_2025573616_o

Festivalpodden drar till Roskilde! NU KÖR VI!


Så var det äntligen dags för en av årets stora höjdpunkter. Festivalpodden drar ÄNTLIGEN till Roskilde. Och vi kommer givetvis se till att göra allt för att fånga känslan av att vara på festival och leverera den till er.

Gilla oss på Facebook för att ta del av alla våra uppdateringar från festivalen. Följ oss även på Instagram och Twitter för att ta del av dem. Och missa heller inte att vi kommer släppa exklusiva livestreamade klipp via Periscope.

Utöver det kommer vi givetvis blogga hej vilt om allt som händer via denna festivalbloggen.

Och på onsdag släpper vi det första av de två avsnitt av podcasten som vi kommer att spela in på Roskilde. Förutom vårt vanliga snack kommer vi bjuda på on the road-material från campingen, samt intervjuer med intressanta artister som kommer lira på festivalen.

Så missa inte detta!

Och om du är en av de lyckliga som planerar att joina festen på Roskilde, glöm inte att ta en öl med oss. Ni hittar på oss troligast på en av de två markerade punkterna på kartan nedan. Hojta till oss på våra sociala medier om ni inte hittar.

Vi ses på Roskilde!
Puss och hej!

11297076_10153023022966849_1550141070_o

Festivalpodden: Mixtape #6 – Roskilde


11655599_10152949781467197_505486709_n

Festivalpodden Mixtape fortsätter!

Under 10 fredagar framöver, ger vi er Festivalpodden Mixtape, med den bästa musiken från våra 10 favoritfestivaler inför festivalsommaren 2015.

Näst ut är Roskilde!

Enjoy!

 

Vi kommer släppa våra mixtape genom vårt podcastflöde, så prenumerar ni på Festivalpodden har ni den redan i era smartphones. Om inte så subscriba genast HÄR eller lyssna direkt HÄR

 

Tracklist för mixtape:
Roskilde Against Drugs
Jamie xx – Gosh (Jaap Ligthart Remix)
Floence + The Machine – Spectrum (Say my name) (Calvin Harris Remix)
Batida – Alegria
Barrington Levy – Here I Come (Kromestar Remix)
Rustie – Slasherr
Doomtree – Gray Duck
G-Eazy – I Mean It
Kendrick Lamar – Swimming Pools
Florence + The Machine – Shake it Out (The Weeknd Remix)
The War On Drugs – Red Eyes
Disclosure – Holding On
Pharrell – Happy (NEUS Remix)
Barrington Levy – Murderer (Johnny Dangerously Remix)
Le1f – Wut
Tropkillaz – Baby Baby
Bareto – Carinito
David Byrne & St Vincent – Lightning (Kent Rockafeller Remix)
Marvin Gaye – Sexual Healing (Kygo Remix)
Jungle – Busy Earnin (House Remix)
The Mountains – The Valleys
Lust For Youth – Ilume
KAYTRANADA – Leave Me Alone
Disclosure vs MNEK – White Noise (Full Crate & FS Green Remix)
Chelsea Wolfe – The Warden (Maceo Plex Remix)
WhoMadeWho – Heads Above (Kollektiv Turmstrasse Remix)
St Vincent – Digital Witness (DARKSIDE Remix)
Guy Gerber & Dixon – No Distance
Nicki Minaj – Grand Piano (Floodmood’s Sunny Remix)
Gil Scott Heron ft. Jamie xx – I’ll Take Care Of U
ILOVEMAKONNEN – Tuesday (The Golden Pony Remix)
Veronica Maggio – Jag kommer (Don Palm Bootleg)
Muse – Starlight (Cignature Remix)
Nicki Minaj – Super Bass (Dino Roc & DJ CJ Remix)
Die Antwoord – I Fink U Freeky (Katt Niall Remix)
Timbuktu – Tack För Kaffet (teddybear & Max Remix)
Rustie ft. Danny Brown – Attak
Young Fathers – Get Up
Seinabo Sey – Younger (Kygo Remix)
Disclosure – Latch (Lost Kings Remix)

 

We do not own any copyrights for the awesome songs in this mixtape. If you own the copyright and want to be a cry baby festival hater about it, contact us HERE to let us know and we will immediately put the mixtape down. We do not make money out of this mixtapes we just want to share our festival love with our equals. But we don’t want to get sued for doing it :((( 

 

Puss och hej!

10802025_434093616743866_7724825180617232338_n

10 saker att göra på Roskilde i år


Spela Kubb

Den som är bekant med Roskilde kan ju inte ha undgått den extremt klassiska och populära leken ölbowling. Det kvittar vilken gång du går i på campingen, nog fan sitter det ett gäng danskar i tältstolar och kastar fotboll mellan varandra. Därför tänkte Festivalpodden i år göra ett slag för svenskarna och återinföra kubben. Den har trots allt potential att bli ett riktigt bra festivalspel. Ett rimligt straff för att bli av med en av kubbarna kan ju vara att svepa en öl, till exempel? Så gör som oss, och ta med ett kubb-spel. Och om inte så rekommenderar vi er att masa er till fotbollsplanerna vid C på söndagen vid 14-tiden. Då möts nämligen Linus camp Fakka Råå och Filips camp Törley i en prestigefull kubb-match. Allt är tillåtet, och kommer förmodligen urarta i att ena laget hivar en tältstol mot de andra lagets kubbar. Det vill ni inte missa.

Köa

Vill man ha bra platser på Roskilde måste man köa. I minst 12 timmar. Och 24 timmar om man är riktigt extrem. Detta är synonymt med ångest för många. För oss är det tvärtom. Vi älskar kön. Vi har nämligen insett festpotentialen i att befinna sig i en inhägnad med 10 000 andra Roskildpeppande festivalare. Det är något magiskt när Camp Coffin drar igång Harlem Shake kl 2 på natten och får halva kön att tillfälligt mosha. Eller när AFA-Terry bränner av en fyrverkeripjäs kl 4 på morgonen, till alla vakters stora skräck. Fredrik Strage, som önskar fler bengaler på festivaler, hade älskat Roskilde-kön. P.S. Vi bjuder på en Tuborg till den som kan hitta Linus på nedan bild från kön:

11149516_830055903730633_4488845546759163089_n

Käka Roskilde-lasagnen

Roskilde innehåller allt du kan tänka dig i matväg. Men det kvittar vad för kulinariska upplever du kan få ta del av, inget slår lasagnen på West. Den funkar i alla tillfällen, speciellt på bakfyllan och är dessutom prisvänlig. Lasagneståndet drivs dessutom av typ Roskildes handbollslag eller något sånt, som använder pengarna de tjänar på att åka på en resa. Så gör en Bingolotto och stötta idrottsnäringen.

Gå på campfestsmingel

Vissa som åker på Roskilde första gången verkar ha en oro över att inte tillhöra ett camp och känner skräck över att åka dit ensamma. Glöm det där. På Roskilde är regeln Mi camp, Su camp. Så slå ner ditt tält och gå på camfestmingel bland alla färgstarka camp du kan finna. Många camps arrangerar dessutom ambitiösa fester som du kan roa dig med. Det finns en eventguide på Facebook som samlar alla happenings på campingen. Den finner du HÄR

Missa band du hade tänkt se

Du vet den där listan du skriver ner alla band du hade tänkt se på? Släng den. Det sista som får styra dig på Roskilde är spelschemat. Ponera att du hamnat i ett camp fullt av glada norrmän som bjuder dig på små blå och omfamnar dig som en av sina egna. Då vill du ju inte vara den där trista typen som tittar på klockan och säger ”Nä, hörni, nu måste jag kila in på området och se The War on Drugs”. Det funkar inte så. På Roskilde kommer musiken i efterhand och festen först. Det är ett gammalt festivalordspråk.

Yra bort dig på East

Ah, East. I folkmun känt som Roskildes Mordor. Så länge du inte är ute efter dygnet runt-fest med Ecsat U i kroppen eller blir skrämd av tanken av danska nyblivna studenter så ska du inte bo här. Däremot ska du se till att yra bort här minst en gång under festivalen. Känner du dig riktigt modig drar du dit själv med inställningen att gå vilse. Det kommer spåra, men vi lovar att du kommer ha skitkul när du gör det. För var annars kommer du befinna dig i en situation där du finner dig själv krama om en uppblåsbar barbara med extravagant penis och en flaska Små Blå i kroppen?

425098_10150894840435178_142913474_n

Nya Apollo

Orange i all ära, för Linus del finns det en scen som får hans Roskildehjärta att slå lite extra hårt. Apollo. Inte bara på grund ”trycka på en knapp”-musiken som spelas där, utan också på grund av dess inramning som innebär total feststämning. I år har dessutom Apollo fått en uppgradering. Det tråkiga med detta är att den förlorat sin tidigare utsökta design. Men när de promotar den med följande film, kan man inte bli annat än pepp ändå:

Food Court

Bråvalla skryter med sin langosburgare och Way out West skryter med sin veggomat. Men i det stora hela vet de inte vad de snackar om. Roskilde erbjuder nämligen en food court inne på festivalområdet, belägen i en lada, ständigt dessa lador, som är av sådan karaktär att den till och med skulle göra flera saluhallar avundsjuka. När du är trött på festen och musiken. Ta en sväng in på food courten och provsmaka allt du kan tänka dig. Det om något botar bakfyllan.

Ghettoblaster

Ghettoblastern gör äntligen comeback på Roskilde. Den består av en scen på festivalcampingen där olika DJ:s håller låda under dagarna. So far, inget märkvärdigt. Men lägg då till den lilla ingrediensen att scenen är portabel och därför flyttas runt på campingen. Ibland till och med mitt under spelningarna. Därav bildas det roliga festtåg som går längs camping. Festtåg är för övrigt en vanligt förekommande grej på Roskilde. Många camps bygger stereoanläggningar likt toppingenjörer som de gladeligen rullar runt var helst de känner för det. Ett tips: Håll utkik efter tre stora stereos som bildar ordet LUX. Då vet du att du hittat rätt festtåg.

Festa med Festivalpodden

Givetvis den grej som garanterar en gjuten Roskildefestival. Att hänga med oss. Vi är dina guider närhelst du lyckas hitta oss. Och vi bjuder givetvis på bärs. Om du ska leta efter oss så är de troligaste ställena att hitta oss på de Festivalpodden-markerade symbolerna på kartan nedan:

11297076_10153023022966849_1550141070_o